Idag för åtta år sen.
Hemfärd på motorvägen.
I svarta Audin, som fortfarande håller sig vid liv.
På väg, mot ett helt nytt liv.
På väg, med ett helt nytt liv.
På väg hem, med en två dagar gammal pojke.
Med det vackraste barn, som någonsin skådats.
Jag minns friheten över att lämna sjukhuset.
Jag minns osäkerheten över att lämna detsamma.
Jag minns min blivande mans ord sagda, i höjd med Bauhaus.
"Det känns så konstigt på nåt vis. När vi åkte in, så var det bara du och jag.
Och nu här vi åker hem är vi tre. Ungefär som att vi varit inne och hämtat ett paket"
På väg, med ett helt nytt liv.
På väg hem, med en två dagar gammal pojke.
Med det vackraste barn, som någonsin skådats.
Jag minns friheten över att lämna sjukhuset.
Jag minns osäkerheten över att lämna detsamma.
Jag minns min blivande mans ord sagda, i höjd med Bauhaus.
"Det känns så konstigt på nåt vis. När vi åkte in, så var det bara du och jag.
Och nu här vi åker hem är vi tre. Ungefär som att vi varit inne och hämtat ett paket"
Kvinnan i baksätet, med det sargade underlivet.
Med mjuk kudde under gumpen.
Hon, hon höll inte riktigt med.
Men att det var världens bästa present - det råder det inga tvivel om!
Åtta år sen alltså.
Åtta år, går onekligen snabbt.
1 kommentar:
Tycker jag du gör rätt i! Saknar att få läsa om hur ni har det där nere, vad ni hittar på och framför allt att få se alla fina bilder!
Skicka en kommentar