tisdag 20 januari 2015

Jag säger bara tack

Jag bor i isoleringscellen. För tredje dygnet på raken.
Det är förbaskat tomt här. Och mörkt.
Men mest tomt. Jag saknar mina barns varma härliga kramar,
men vi låter bli. Ifall det kan bidra till att undvika att smitta nån annan.
 
Jag lider av sviterna av den där sjukan jag avskyr mest av allt.
Den som fick mig att tro att jag skulle svimma och trilla av pinn.
Att jag kommit till "himmelriket" när jag fick lägga min genomsvettiga
kropp på det kalla svalkande kakelgolvet.
 
Så jag vill tacka dessa människor som enbart ser till sitt eget och struntar i 48-timmarsregeln.
Lämnar barn på förskolan när andra familjemedlemmar är sjuka
och svarar nåt kryptiskt om "feber därhemma".
Till de föräldrar som ifrågasätter förskolepersonalen
när vi efter långt avvaktande ringer och säger att barnet är sjukt.
Eller ännu värre, när man slänger in barnen som varit sjuka samma natt
och snabbt smiter därifrån.
 
 
Tack säger jag bara.
Tack!
Tack för att jag får betala en karensdag, för att jag sköter mitt jobb.
För att mina friska kollegor får jobba ännu hårdare,
 och täcka upp för mig (och min andra sjuka kollega) i barngrupp.
Tack för att min son fått stanna hemma från sina älskade
innebandyträningar och gympaträning för att jag är sjuk.
Och för dom konflikter vi fått på köpet.
Tack för den inställda kompisfikan på min lediga måndag.
Och för att min femåriga dotter får klara sig på egen hand
i rummet bredvid, tills storebror kommer hem från skolan.
Tack för att du tycker att ditt eget jobb är viktigare än ditt eget barns välmående
och för epidemierna som du startar.
 
Tack för att du respekterar en förskollärares omdöme av det käraste du har.
Tack för att du håller dig till 48-timmarsregeln.
 
Tack!

3 kommentarer:

Louise Dock sa...

Fy sjutton för kräkis. God bättring. Kram

Jennie sa...

Boom! Där satt den!!

Johanna sa...

Så bra skrivit! Kan du inte lägga ut den på fb så ska jag dela den. Hoppas att du mår bättre.