Sanningen. Och inget annat än sanningen...

Det hettar till om fejkbloggeriet nu.

To be? Or not to be? Fake?

That's the question....

 Jag säger ingenting om just det där att visa upp en glättig vardag,

där kläderna är inofficiellt sponsrade av en jag-vill-ha-märkesjätte. 

Eller inredningen bara är till låns. 

Jag.säger.ingenting.alls.

Om det är så man vill ha det.

Om det är det man mår bra av.

It's up to you.

Men det är inte jag.

Det är inte min blogg.

Jo jag unnar mig fina inredningsprylar ibland.

Och suktar ibland efter andra klädesplagg än Lindexbutikens som ligger nästgårds.

 Men jag vill att min blogg ska vara vardaglig. 

Inspirerande på andra sätt.

Och med hög igenkänningsfaktor.

Och sanningen är den,

att alldeles bredvid mig ligger ett barn som är så rädd för att drömma mardrömmar,

att hen inte vill somna ibland.

Inte för att hen varit med om nåt traumatisk,

utan för att ungar i en viss ålder drömmer så förbenat mycket.

Jo, det kommer till och med jag ihåg.

Och sanningen är den att någon måste ha dragit ur proppen längs Östersjösidan idag.

Iallafall under några timmar innan ebb blev till flod igen.

Och hela stranden såg ut som ett främmande, men vackert månlandskap.

Ett landskap som bjöd på frusna fotomodeller och nyfikenhet.

Som bjöd på blöta gympadojor och saffransbullar till förmiddagsfikat.

Sanningen. Och inget annat än sanningen....