När ögonblicken blir som bäst

Om jag inte hade vetat bättre,

skulle jag nästan fått för mig att det är Midsommardagen.

Det känns iallafall så i kroppen.

När man går upp först halv elva en söndag

och vädret är så där regnigt och grått som det oftast är dagen efter Midsommarafton.

Jo det blev sent igår.

Med vännerna.

Jag stegade in till middagen först när de andra redan ätit upp

(Kanske är det därför jag får midsommar-deja-vu,

då jag förra året först fotade bröllop och sen åkte till min familj och vännerna)

Eftersom jag först kravlat runt på alla fyra i en rejäl sandbunker med kameran högsta hugg.

Jodå, två förtjusande ungar och en mamma förevigades.

Han, med ögon och charm som fick mig att allvarlig fundera på om jag skulle försöka kidnappa honom i smyg och ta med mig honom hem. 

Och så hon, den kramgoa tjejen, med det vackra namnet.

Och en underbar fjädermask med sig som bonus.

Jag älskar sådana fotograferingar.

När kvällssolen tittar fram.

Och barnen är fulla av lek.

När de vuxna ger mig fria tyglar och lutar sig tillbaka.

Det är då det blir som bäst.

Och ögonblicken som mest naturligast.