Som vanligt ligger jag i vattnet och guppar.
Nitton grader varmt och den här veckan har jag badat fem dagar i sträck i oceanernas stora badbalja.
(Kämpinge-Kämpinge-Ålabodarna-Ljunghusen-Kämpinge)
Vem har rätt att klaga?
Medans jag guppar runt i vågorna funderar jag på vad som händer med bloggen
när det inte längre är badbart?
Kommer det bli alldeles tyst här inne och på Instagram då?
För är det inte så, att det är jädrans massa bilder och tjat om just bad?
Från att tidigare ha varit en mespropp när kommer till havsdopp
och sen blommat ut totalt till en badtok - på bara ett år.
Jo bad, det känns numera som meningen med livet!
(tillsammans med man, barn och vänner förstås)
Tidigare sprang jag för att må bra och hålla mig i trim.
Nu försöker jag springa bara för att få bada!
För att få känna dessa underbara kontraster.
Tre kilometer. Det är inte långt.
Det känns löjligt lite när man är van att springa längre.
Även om vi inte snackar halvmaror i jämförelse.
Men det gör så gott i själen, där på bryggan.
Även om det gör ont i benet.
Helt plötsligt känns mål som Göteborgsvarv och liknande helt oväsentligt.
Jag vill bara kunna springa till bryggan och tillbaka.
Bara få ta tidiga morgondopp året runt.
Tills istapparna hänger som julgransslingor i byxsluten kring anklarna.
Gode Gud, gör så att jag kan njuta av löpningen igen.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar