Jag hade det på känn.
Att det inte var nån idé att packa ner understället i skidklädeslådan ännu.
Att jag skulle få valsa runt i det lite till.
Och det var väl tur.
För en lil´sis var lika hooked som jag på att dra en vända Måkläppen,
innan det stänger för säsongen.
Vid förra årets ride lärde jag mig att -
Ett - det tar längre tid än vad man tror.
Två - ha med sig mycket dricka och småfika till barnen.
Tre - bli inte besviken om det inte går att ta sig hela vägen ut, pga för högt vattenstånd.
Fyra - se till å ha med handdukar om du behöver vada en bit i det, typ, tregradiga vattnet.
Fem - bli för allt i världen inte besviken om ni inte ser sälar!
Men idag hade vi flyt.
Grannfrun erbjöd sig att låna ut sin gamla kikare när vi var redo att hoppa in i bilen på hemmaplan.
Stranden var en endaste lång remsa.
Och det fullständigt kryllade av sälar längst ut.
På land.
Och i vattnet.
Och jag trodde nästan vi skulle dö sotdöden,
när vi möttes av fem små kutar.
Som inte var det minsta rädda av sig.
Utan körde ”strike-a-pose” tre-fyra meter framför mig.
Lil´sis hade så otroligt svårt att slita sig från de där ljuvliga, silvriga varelserna.
Och önskade mest av allt att vi skulle bära med oss en hem.
För att låta den bo i badkaret.
Såklart. 😉
Men det förstår väl vem som helst att det inte går.
Jag, med mina sillamjölke, mäktar absolut inte med nåt sånt.
Men vilket fantastisk dag vi fick.
Så himla mycket bättre än vi från början vågat hoppats på.
Även om en slutkörd lil’sis hade feber när vi åter landade hemma i soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar