När mörkret är som längst

När mörkret är som längst, åker trion in till stan när det skymmer.

Vi beundrar tusen juleljus och åker karusell som vi vet att vi egentligen är för gamla för.

Men vi gör det. 

 För att bekräfta det slutgiltigt för oss själva.

Och för att den är så sablars Moulin-Rouge-vacker.

Sen dreglar vi över kanderade äpplen på torget.

Och tjugotre olika sorters donuts.

Kidsen älskar de där - degringar med sockergarnityr och en sjuhelsikes massa färgämnen.

Men jag är ju en mamma som krampaktigt vill att lura mina barn att hänga med mig.

Så jag köper deras kärlek, en jäkla massa E-nummer och deras vilja att umgås.

  

Och jag tror jag lyckas med mitt förhandlande.

När jag frågar barnen på hemvägen vad som varit bäst under vår tur i stan, 

svarar Big Bro - "att umgås". 

Ett bättre svar än jag ens haft en tanke på själv.

Det känns fint och bra det där.

Det gör det.

Ända in i hjärtstammen.

Faktiskt.

Nu ska jag bara lyckas hoppa i säng i tid.

Koppla av. Och sova ut.

Innan två morgonpigga, snart står vid sängens ände igen.

Att klamra sig fast i juletid

Jag vet inte när en vana blir en vana,

men nu har jag (efter tre kvällar på raken) iallafall vant mig vid att somna mellan två små barn.

Vakna till klockan elva och krypa ner till en tevesoffa och äta en lussebulle eller två.

Sen är jag pigg må ni tro.

Känner mig som en brottsling,

som bryter mot mina egna lagar och inte kommer i säng före midnatt.

För det är jullov. 

På riktigt nu.

Efter gårdagens skolavslutning med lussetåg och skönsång, 

 är det morgnar utan klockor som ringer.

Det är lussebullar som åter bakas på nytt.

(hej hur ska jag annars kunna fortsätta min vana?!)

Och nån slags dragkamp om att försöka få mina barn intresserade av gemensam tid med BARA mig.

Jag fattar det.
 Jag fattar att kompisarna är roligare än en fyrtio-plus-morsa som ömsom tjatar och smutstvätt på golvet. Ömsom klämkäckt försöker hitta på nåt hemma att locka kiddosarna.

Sju och tio år.

Och dom är redan på väg från mig.....

Så jag klamrar mig fast.

Njuter av våra samtal på tu man hand.

Tänker att om några väldigt få år - 

somnar jag inte längre inträngd i en dubbelsäng med en unge på varje arm.

Får jag ingen hjälp med gran-på-klädningen.

Och får inte heller halva diskbänken nermjölad av lil´sis -

samtidigt som hon berättar att hon vill vara som mig - för att jag (i hennes ögon) kan allting 💕

Lyxhustrutendenser. Och korvaskinn

Jag går all in.

Ligger i soffan, äter choklad och tittar på SSL.

Tar mig an min roll som nybliven lyxhustru.

På största. Yttersta. Allvar.

Granen står så grön och grann i stugan.

Naken.

Och i väntan på att omhuldas av tvåhundra små ettriga juleljus.

Man ska inte ta ut sig såhär första semesterdagen.

Det ska man verkligen inte.

Och det tar typ tre timmar och få fast de där ljuset.

Så jag hänger i soffan.

Tar sats.

För att trycka in mina otränade styltor i mina gå-bort-korvaskinn.

Jo dom sitter som en smäck.

Fast man nästan behöver syrgasmask för att få luft...

Lyxhustruamen.

Att närma sig andra sidan

Jag svansar runt på köpcentret.

Försöker bli färdig med julklappsinköpen.

Jag går in i butiker. Och ut ur butiker.

Jag går in i annan och ut igen.

Trycker i mig en sportsbar till kvällsmat

och äntrar nästa tänkbara butik....

Flanellpyjamas i en viss storlek är, ta mig tusan, helt omöjligt att få tag i!

Sju presenter ska förvärvas.

Och jag försöker vara effektiv, för att slippa stressa in i det sista.

Om jag lyckas?

Jodå, four down, two to go 

och den sista beställs på internet.

För det är nära nu.

Julen.

Och jag kör en arbetsdag till, innan jag cashar in fyra veckors ledighet.
En ledighet då jag ska bli bättre på att pilla navelludd och läsa böcker.
Motionera dagligen men också ligga på divanen.
Och äta choklad.
Förstås.

Amen....

Har man lovat, så har man

Denna vecka, ska gudarna veta att jag utfärdar det ena slaget efter andra, 

mot pepparkakspysslandet.

Hur jag kämpar för att vända det till min fördel.

Jag som brukar ha ganska bra tumme med pepparkakshus och pepparkaksdeg.

But this year...

Just giving me THE finger....

Jag lockar mina barn med pepparkaksbygge.

Det är så man får göra nuförtiden, för att stjäla lite ensamtid med bara de två.

Jag är en sån som älskar det där, 

att bara få vara vi tre ibland.

Utan aktiviteter i hasorna. Eller kompisar.

(Missförstå mig rätt. Jag är glad och tacksam att barnen har vänner.

Men ibland är det skönt att bara vara vi)

Det jag INTE älskar, är när det blir annat än jag tänkt mig!

När en hel jäkla gavel till pepparkakshuset självmant lägger sig 

och drar en längd ryggsim i stekpannan med smält socker.

Det där übervarma sockret som man lik förbannat bränner sig på varje år,

bara för man ska vara så jävla genompräktig och inte gå loss med limpistoler istället.

Och sen när man ska göra pepparkaksdeg klockan tio en fredagskväll

och man inser att det fattas malen kryddnejlika i hemmet och försöker lösa det med att bokstavligen hamra sönder hel nejlika, till nåt som blir ser att vara små muslortar.....

Men som ändå inte ger upp och fortsätter med degjäkeln och inser att man glömt bort att hälla i sockret och att degen mer ser ut som en ljusbrun moderkaka.....

Ni vet.

Schack matt.

Tack och godnatt.

Med siktet inställt på att hänga på Icalåset imorgonbitti och komplettera med nya ingredienser.

Och tålamod.

För har man lovat fyra ungar att baka pepparkakor,

så har man!

Bakom fasader och låsta dörrar

Jag åker längs huvudgatan i vår by.

Vår fina, skyddade lilla by.

Här bor folket som är välutbildade och lyckade.

Folket som gör karriär och är socialt kompetenta.

Som har massor av vänner och alltid hälsar glatt på allt och alla.

Vår lilla idyll. Vår lilla bubbla.

Där inget ont kan hända. 

Eller nå oss.

Men blodet fryser till is i mina ådror, när jag kör längs huvudgatan.

Dom där orangea banden...

Jag vet vad dom betyder.

Ett band betyder en misshandlad kvinna i vår idylliska kommun.

Två band står för två misshandlade kvinnor...

Jag följer hela vägen.

Blir kallare och kallare.

Och mer illa berörd.

Jag får det till etthundratjugoen...

Och då tror jag att jag missat några.

Ett.hundra.tjugo.en!

På byn pratas det om de nyanländas kvinnosyn.

Om rädslan för kulturkrock.

Men varför i helsike pratas det inte om de etthundratjugoen misshandlade kvinnorna?

Eller rättare sagt direktörer? Karriärister? 

Om svenska välutbildade män som missbrukar sin makt i vår by?

I hela vårt samhälle?

Män som förtrycker kvinnor.

Som får kvinnorna att tro att de inte är värda nåt bättre.

Det är som om sånt inte händer här.

Men under ytan...

Bakom fasader och låsta dörrar.....

Små små sprickor i kristallen.

Tankar om paketkalendrar. Och Decemberdieten

Sista kvällen i november sjunger Peter Jöback för mig.

Jag kör igång den årliga decemberdieten (lussekatter och vinglögg)

och tjoffar in små bra-å-ha-saker i grönt papper....

26 stycken.

En till dom var, den förste och den tjugofjärde.

Däremellan varannan lil'sis och varannan Big Bro's.

Paketkalender alltså.

Man kan tycka vad man vill om det där.

Helt galet egentligen.

Jag ursäktar mig själv med att det åtminstone inte är 48 små ettriga paket som ska köpas och slås in.

Eller ännu värre 72.

 (Jo gudarna ska veta att jag ett tag tänkte överraska han-jag-är-gift-med med en birakalender)

Så alltså - bara 26 nyttoprylar.

N.Y.T.T.I.G.A!

Som trosor. Kalsonger. Ett för stort stjärngosselinne.

Trosor. Kalsonger. Hårklämmor. Underställ. Julens outfiter.

Schack. Böcker. Kalsonger. Pennor. Trosor.

En bajskorv (efterlängtad emoji) Och nagellack.

Jamen ni hör ju!

Bara nyttiga välbehövda saker!

(har jag berättat tidigare, att jag är expert på ursäkter?)

Men nästa år alltså.

Då tror jag att jag lägger ner barnens paketkalender.

Och gör en annan bra-å-ha-kalender.

Med mascara. Eyeliner. Ögonbrynsplock. Ansiktsmask. Choklad. Vinglögg.

Sovmorgnar. Behåar. Restaurangbesök. PT. Och en storstädning.

Då plockar jag fram egoisten i mig.

Och överraskar mig själv.