Beslutsångest. Och Form Från Skå

Morgonen drar fram ett höstliknande väder.

Med vindar och hotfulla moln.

Ett väder som är bra mycket mer olikt,

 än det vi är vana vi.

Jag går min vanliga runda.

Med mitt vanliga sällskap.

Kostar på oss ett uppfriskande dopp från bryggan.

Innan vi går hem igen, 

till våra respektive måste.

Idag måste jag fakturera.

Måste läsa ikapp, 

så jag hinner med sommarlovsboken.

(deal med barnen)

Och så måste jag dricka kaffe.

Såklart!

Jo, jag har blivit med en ny.

Till han-jag-är-gift-med´s stora förtret.

Han tycker det är nog med porslin.

Och keramik.

Jag tycker alltid att det finns plats för en till....

Det är konstigt det där.

Att man följt nån på Instagram ett bra tag.

Och förälskat sig i en massa keramik.

Och så inser man när man hälsar på syrran på Mälaröarna,

att det nästan ligger nästgårds.

Form Från Skå.

När jag stiger in i Eva´s verkstadsbutik,

är det som att stiga in i rakt in i ett heminredningsmagasin.

Man får lust att ta med sig hembakt,

duka fram med hennes fina keramik

och bjuda in henne och mina vänner på fika.

Jag, har lovat min medföljande systerdotter, 

att göra ett kort besök i butiken.

Innan vi far vidare och köper alldeles för mycket lördagsgodis.

Men Eva är så himla trevlig och social.

Och jag är ju så bra på att prata, 

så systerdotterns tålamod får onekligen prövas.

Och sen finns det ju så mycket fint att titta på.

Som jag i rättvisans namn, skulle fotograferat mycket mera av.

Det är så mycket kärlek och äkthet i handgjorda ting.

Och så mycket beslutsångest i min kropp.

Men jag tänker att det fina är att 

jag kommer besöka syrran och Mälaröarna även nästa sommar.

Och då även Form Från Skå.

Och då kan jag köpa ännu en liten keramikmugg.

Som jag ska hitta en ny liten plats till.

Och ge kärlek till.

I vårat gemensamma kök.

Om någon undrar vad som hände sen?

Ja man kan undra vad som hände sen.

Efter att jag vunnit Country-Dreams gör-om-mig-tävling.

Och varit hemma hos Emma och blivit renoverad.

Den där ljuvliga och minnesvärda dagen i början av juni.

Jo, men faktiskt,

så har jag blivit mer intresserad av kläder och olika stilar igen.

Jag unnar mig själv mera kläder och låter bli att köpa mängder till barnen.

(jo, men de har mer än vad som får plats i både byrå och garderob)

Det kan t o m vara så att jag köpt mer kläder till mig själv, 

under dessa senaste två månader än, 

än jag tidigare gjort på ett helt år.

Och jag som fick en hel hög med kläder med mig hem, har använt dessa flitigt.

Och jag gillar´t verkligen!

Bortsett från två par byxor,

varpå det ena paret är lite för varma. 

(dem gillar jag också för all del)

Och det andra, som var något för tajta och sprack....

Det har inte riktigt lossnat på make-up-fronten -

(jag kommer inte ens ihåg vilken dag jag sminkade mig sist, i den här semestervärmen)

men jag tänker att jag ska förkovra mig i detta när mörkret faller 

och regnet studsar mot fönsterbläcket.

Jag trivs fortfarande förträffligt bra med min tofs-högt-upp-på-huvudet,

men fick nyligen en ny locktång av syster i försenad födelsedagspresent.

No more mercy - just lock-n-roll!

Och jag tänker,

 att även om ni kanske inte kommer se mig posera här på bloggen,

så har nånting inom mig hänt.

Nåt bra.

En feelgoodkänsla.

En känsla av kvinnlighet.

Och en nyfikenhet på kläder utanför boxen.

Och det, 

det är fina grejer att vara tacksam över.

Det.

När man får evakuera till nedanvåningnen

Det finns inte så många ställen att vara på i den här värmen.

Så idag kör vi all-in. 

Parkerar solstolen på stranden, kvart i tio.

Doppar oss innan morgonkaffet och frukosten dukas fram. 

Det är fina grejer det.

Och en finfin start på dagen.

Sen sluter vänner upp från höger och vänster.

Vågorna bjuder upp på evighetsbadande 

och innan vi egentligen förstått hur det gått till,

så har iallafall jag och lil’sis hängt där i sju och en halvtimme!?

Det syns. 

Och känns. 

Trots solskyddsfaktor, 

är vi som nykokta kräftor när vi kommer hem.

Sånt som inte känns i vågorna 

och i ljumma sommarvindar.

Men sen.....

Särskilt när man ska lägga sig.....

Nätterna hemma i Skåne är varmare än i fjällen.

På ovanvåningen har vi trettio grader

och ute står luften still. 

Han-jag-är-gift-med är som Jesus.

Gör underverk.

Får ner temperaturen till tjugotvå på undervåningen.

Och vi möblerar med madrasser i hall och gästrum.

Så det är där vi tänker husera nu.

Och en tid framöver. 

I en salig, jäkla röra.

Men åtminstone i en sval röra.

Hemlängtan. Och årets upplevelse

Jag äter upp det sista av chokladkakan. 

Jag tycket man har rätt att göra när alla de andra somnat.

Det närmar sig slutet nu.

Slutet av vår Stockholm-Dalarna-resa.

Vi har fått hemlängtan.

Och rullar söderut imorgon.

Jag trivs verkligen här uppe.

Här är ingen som känner mig på Ica. 

Jag är bara jag.

Och tystnaden ger mig så många nya tankar.

Tankar som annars aldrig får höras.

Men vi är nöjda nu. 

Våra kroppar saknar havet att svalka sig.

Det är tungt att gå på fjället i 28-30 graders värme.

Och vi känner att vi gjort allt vi önskat.
Nästan.
Han-jag-är-gift-med´s högsta önskan var att plocka hjortron.
Det har vi förvisso hjort (haha)
Men tjugo molnbär (cloudberry - haha igen) blir det ingen sylt på....

Men lil´sis har fått hyra sin hund.
Big Bro har fått åka sig yr i vattenrutschkanorna på Experium.
Och jag, jag har fått träffa Daloms bästa Anna med familj.
OCH - fått min vilja igenom att åka ytterligare några mil för att se uppleva
Sveriges högsta vattenfall.
Njupeskär.

Och gudarna ska veta att det var jobbigt att traska de där två kilometrarna till fallet.

Med fullpackad kameraväska på ryggen.

Och svett längs ryggen och mellan skinkorna.

Men så värt det.

Grönt.

Svalt.

Nittiotre meter högt. 

Och en känsla av att ha hamnat på nåt exotiskt ställe utomlands.

Jo jag vågar redan nu,

utnämnda det till årets upplevelse.

Men imorgon rullar bilen nerför backarna.
Nerför landet.
Och hem tillbaka till reservatet.
Det blir fint att komma hem igen.
Få svalka kropparna i vattnet.
Hänga på världens vackraste strand.
Och ha med sig fullt av fina sommarminnen,
att ta fram när mörkret bäddar in oss i november.

Att köpa sin kärlek för pengar

Hon vill så innerligt gärna.

Hyra hund.

Så innerligt, att hon nästan önskade sig ”hyrhund” i födelsedagspresent.

Så jag bokar en.
När vi ändå entrat Sälen

Jag önskar Xena.

Krigarprinsessan vi hängde en hel dag med.

I fjol.

Hon, lil’sis, har svårt att somna kvällen innan.

Hon vaknar halv sex.

Halv sju.

Och halv åtta ger jag efter.

Fast att fjälluften gjort mig zombietrött.

Några timmar senare är vi på kenneln.

Krigarprinsessan syns inte till.

Men så bland papprena står det!

Xena.

Och utan hyrnamn.

Men hon måste vara vår.

Jag förklarar för hundskötaren att hon måste vara vår.

Att vi hade henne förra året och att vi trivdes bra ihop.

Han kliar sig i skägget.

Mumlar nåt om att han är förvånad över hennes uppskattade egenskaper.

Men lommar iväg för att hämta henne....

Och som hon känner igen oss!

Xena!

Och ingen är gladare än lil’sis.

Som fått sin önskan i uppfyllelse.

Och jag som fått betala femhundrafemtio kronor får kli och allergi.

Och äran att plocka upp hundbajs.

Och det är nåt med hundar och män.

Ju mer man stöter bort de,

desto mer vill de vara med en.

Och Xena gillar mig,

Mest av alla.

Vill vara nära.

Var jag än är. 

Den kärleken.

Att verkligen få känna sig älskad en dag.

Kan nog vara värd femhundrafemtio spänn.

Bajsupplockning.

Och kli lite både här och där på huden.

❤️

När man känner att det är dags att dra in till människobyn - ensam

Jag lämnar barnen.

Han-jag-är-gift-med.

Han-min-syster-är-gift-med.

Och deras normallivliga ungar.

Och öarna.

Jag drar in till människobyn.

Vi var förvisso här igår också.

Hela kvartetten.

Flängandes runt i huvudstaden, på ett sätt som jag inte alls hade lust med.

Jo, fika på Mr Cake hade jag inte velat vara utan.

Men detta ut-och-in-i-butiker är sällan min högsta önskan när jag är här.

Så jag åker som sagt ensam.

Snitslar mig vant in till stan med buss och tub.

Vissa saker sitter bara i,

även om jag lämnade stan för arton år sen.

Jag vandrar längs Strandvägen.

Ut på Djurgården.

Det är nästan ett måste när jag är i stan.

Och sånt lyckas man inte med två barn i denna trettiogradiga hetta.

Antingen smälter man bort som en snögubbe under promenadens slow-motion-takt.

Eller blir man ihjälsnackad av två som låter som Kalle Anka och aracuan på julafton.

Sen tar jag båten över till Slussen.

Och spenderar timmar på Fotografiska.

Inspireras.

Förälskas.

Och tänker att det är tur att jag är själv här.

För de andra hade inte orkat med mig.

Mina ben tar sikte på en keramiker på Åsögatan.

Jo jag har ju en fäbless för muggar och porslin.

Och dalahästar.

Men hon har åkt till Skåne!?

När jag nu äntligen lyckats ta mej till höjderna på Söder.

Så då hamnar jag istället på nåt konstigt sätt i Vita Bergen.

I de stillsamma Vita Bergen, som är väldigt mycket mer gröna än vita.

Faktiskt.

Och på Kajsas i parken

För att magen värker av hunger.

Och strupen är torr som sandpapper.

För det är nåt sånt som behövs.

Innan jag pallrar mig tillbaka till öarna.

Innan jag lämnar människobyn.
I mitt egna sällskap.
För den här gången.

När man känner sig som världens mest lyckade förälder

Det är nära nu. 

En vägfärja och en kvarts bilkörning,

sen är vi på vårt ”lantställe”.

Egentligen är det syrrans året-runt-boende.

Tillsammans med den-hon-är-gift-med

och tre normallivliga barn.

Och våra barn då?

Jo de har hållit sig lugna i sextiotvå mil. 

Och därför måste vi snart punga ut fyrtio kronor var till dem. 

Och stanna vid en mack och lösa ut deras andra muta - glass. 

Men jag är nöjd med den dealen.

Precis som igår.

När jag delade ut to-do-listor 

och de fem punkterna bokades av i osedvanligt snabb fart. 

UTAN TJAT!

Jo ibland känner man sig som världens mest lyckade förälder.

Slut på meddelande!