Om jag trodde att det var snöstorm i onsdags, så vet jag inte vad jag ska kalla gårdagens oväder…. Men det var betydligt snöigare och stormigare iallafall. Och där var vi, på väg hem, mitt ute på slätten med en sjuk E i bilen dessutom. Bilresan gick bra trots allt, men vi blev duktigt överraskade över snömängden här hemma. Det var precis vi lyckades ta oss fram på gatorna utan att fastna i snödjupet. Fast på nåt sätt känns det också befriande med sådana här väderförhållanden. För helt plötligt kan man inte stressa runt på vägarna (jo det finns ju förstås ett och annat ”ägg” som utsätter både sig själv och sina medtrafikanter i fara) utan bara vara här och nu. Nu var det inte jag som körde och jag känner mig verkligen trygg som är gift med en av rikets säkraste bilförare, om jag själv får säga det.E har varit krasslig till och från sen hon fick sprutan. Natten som gick var verkligen ingen hit - hon sov bara korta stunder och blev ledsen när hon låg ner. Hon är förvisso bara sju månader, men hon har hittills inte varit så sjuk som hon är nu. Näsan rinner, hon har hög feber och en förskräcklig hosta. Jag önskar att jag kunde vara sjuk i hennes ställe. Eftersom två av familjemedlemmarna är öronbarn, kändes det nära till hands att det var öroninflammation det rörde sig om. Så viljan att ta sig till doktorn idag var det ingen tvekan om, frågan var ju bara om vi skulle kunna ta oss dit med tanke på all snö? Men med lite vind seglen hade vi turen att få gatan skottad här imorse - jag bara tackar och niger! Och tack vare snöovädret var det ovanligt lite folk hos läkaren, så det hela gick fort. Diagnos: Öroninflammation? Nä virus i halsen, så det är bara köra på med nässpray och febernedsättande och hoppas att hon bli frisk snart.
