Årets

2016 

- året då jag tänkt satsa mer på träning, hälsa och feelgood. 

Året då jag la fler timmar på sjukgymnaster, tandläkare och doktorer än jag la på löpning och träning.

På riktigt, jag ska inte summera året som skit, det ska jag inte. Det har hänt mycket roliga saker,
men det har varit motigt. Och fullt av krämpor - lite (gnälligt) för många för mina ringa ålder. 

Men nedan summerar jag året som vanligt. 

Sen gör vi som kungen - vänder blad.

Bästa: Glädjen över att kunna springa Midnattsloppet trots smärta i benet. Jag kommer ihåg att jag log och skrattade för mig själv, samtidigt som jag sprang.

Skönaste: Alla kvällsbad från bryggan, varmt ända in i September?!

Oväntade: Mitt livs första rotfyllning. Satan-i-gatan! Smärtan innan, var svår att föreställa sig.

Sorg: Kents avsked

Roligaste: När folk kommer fram till mig och säger att de gillar mitt sätt att skriva. Eller mina bilder.

Favorit-som-kommer-i-repris: Sälen på sommaren

Projekt: Tanken var ju att jag skulle springa halvmaran...

Kärlek: Asså, Joakim Berg i all ära, men hjärtat står fortfarande närmst min familj

Konsert: Kent's avskedskonsert i Malmö

Låt: Kent´s "Andromeda".  Eller Laleh's "Jag ska bara vara mig själv" Klurigt.

Bok: Öppnas i händelse av min död

Fest: Löparfesten

Skratt: Åh, det är internt. Men det innehåller en filmad kollega. Och en "försvunnen" väska.
Annars Big Bro´s citat när han upptäcker att jag inte rakat benen.
-"Mamma har du hår på benen? Är det LÖSHÅR?"

Efterrätt: Jordgubbspaj

Utveckling: Att inte längre bry sig lika mycket om vad andra tycker

Oro: När våra barn blir sjuka

Oavslutade: Sjukgymnastbesöken hos Gud

Succé: Sova på hotell med hela familjen. Barnen är aldrig så tacksamma som då.

Förändring: Mer sömn än tidigare

Bristvara: Träningspass 

Ihållande: Smärta i rygg och högerben

Kära återseende: Kent-konserten i Malmö, efter att ha sett den sju veckor tidigare i Göteborg.

Klädinköp: Alltså kvaliteten upplevde kanske mina förväntningar, men herrejisses vad jag använt mina fjärilsgrenhängare! Bästa söndagsbrallan!

Fundering: När ska jag få ha en HEL smärtfri och frisk vecka?

Löfte: Att ta fler bilder på mina egna barn med kameran. Och om hälsan vill, ska jag doppa mig i havet en gång i månaden. Viljan och modet finns där redan som ni vet.

Tack alla ni som följer mig.

Som orkar med mig i glädje och sorg!

Gott nytt år!

Och skål - om det så är champagne, bubbelvatten eller läsk!

Kritor på väggarna och en rackarns massa parenteser

Egentligen har jag inga som helst problem med att ta det lugnt.

Att göra ingenting.

Jag ser mig inte som den här rastlösa typen.

(åh, gud nu vet jag inte vad kollegorna kommer säga) 

Jag har bara så svårt att unna mig att sitta still.

Göra. Ingenting.

Precis som att jag inte förtjänar det, utan att ha dåligt samvete.

Det är helt galet, jag vet!

För det är ju troligtvis ingen annan som tycker så. Bara jag.

Men det här jullovet övar jag duktigt på att gå utanför prestationsboxen.

(Sjuka barn verkar ju av nån anledning motverka just det behovet)

Jag sover länge på morgnarna.

Hänger nästintill kriminellt mycket framför teven.

Ser t o m program i repris!

(Okej, jag erkänner, det var bara för att det var Kent)

Stoppar i mig allt som inte finns i kostcirkeln.

OCH - har inte ens dåligt samvete för det!

Och det! Det är själva poängen i den här sagan.

Att tycka det är okej!

Men det ska också erkännas att det är skönt att kliva ur vab-pyjamasen efter åtta dagar.

Och göra nånting annorlunda.

Så idag tar jag och hon-den-feberfria tag i målarburken som stått och gonat till sig i förrådet

 en månad eller två.

Och kladdar in hela sovrumsväggen i krita.

Jo, vi börjar så.

Med en vägg.

Och sen kör vi en Ernst på det.

"Sitter och känner in rummet"

Men jag tror det blir bra det här.

Stick to the list

Det är över nu.

Årets julhelg.

Allt vi byggt upp sen slutet av november.

Förväntningar. Stress. Julklappsberg. Matkoma.

That's. It.

Jag ser lådor med julpynt under trappan.

Lådor som nästintill är fullproppade. Som bara lättats på det mest efterlängtade.

Kvar finns tomtar.

Blåa, förträngda julkulor.

Lyktor.

 Och ännu mer tomtar.

Ute på framsidan är zinkbaljan full med sommarens vissna blommor.

Bortglömda. Och fula.

För jävligt, jag vet.

Men samtidigt så befriande.

Det blev jul ändå.

En bra sådan dessutom.

Den mest avstressande på länge.

Den med mest tid för bara familjen.

Jag har kokat ihop ett hälsorecept för det här jullovet.

För att fortsätta vara så avslappnad som möjligt. 

Och samla kraft.

Nu gäller det att hålla det.

Så gott som möjligt.

Nu är det Stick-to-the-list

Som gäller.

Använd tandtråd.

Lägg dig klockan elva och stig upp klockan åtta.

Kramas mycket.

Gör som Gud säger - plankan tio gånger om dagen.

Och bäcken-höfterna-övningar.

(Han kommer märka det på återbesöket annars)

Läs minst femton minuter om dagen.

Motionera minst trettio.

Ge fanken i Pomp-de-Lux-rean.

(Råkade synda på den imorse)

Njut.

Och ät julgodis!

Med chokladask. Och utan måsten.

De är nästan decembers bästa.

Dagarna när julflängandet är över

(även om vi har ett väldigt nimmt sådant)

och man är kung över soffan och fjärrkontrollen.

Dagarna MED den röda chokladasken inom räckhåll.

Och UTAN måsten.

Vi hade det fint igår. 

På julafton.

Bättre än vi vågat hoppas på.

Vi laddade bilen full med julklappar och baciller.

Och tog med oss de till (välinformerade) mormor och kusinerna.

De trivs med varandra, de där fem.

Även om det är svårt att tro, av det dramatiska Norénfotografiet att dömma.

Det är fullt av hemligheter det där.

För vem kan ana att ett av barnen har födelsedag på samma dag som självaste Jesus?

Att det tredje längsta barnet är kalenderåret yngre än det fjärde?

Att minstingen måste titta uppåt, för att pappa hennes håller undan taklampan?

Eller att den röda tomteflickan ärvt brorsans baciller och ska vakna upp på natten sen, som en stekhet febersill?

Vi åt förstås massor av mat.

Och det kanske de flesta räknat ut.

Så pass mycket att både jag och Big Bro hade riktig magknip på hemvägen sen.

Och tomten - han kom!

 Efter en evighetslång längtan.

Med en massa klappar i sin säck.

Och en ovanligt hes stämma.

Jo tomtar kan tydligen också vara lite smårisiga så här års.

Som alla andra.

Men rackarns vad barn kan vara Usain-Bolt-snabba när presenterna ska hämtas hos tomtefar.
Från stolen, till tomten och tillbaks på nio och femtioåtta.

Gårdagen alltså,

med traditonellt julfirande.

Med de efterlängtade kusinerna som vi inte träffat sen i somras.

Och idag.

Praliner. Soffhäng. Promenix.

Och en febrig lil'sis, 

som plinkar keyboard när febernedsättande kickar in.

Julefrid i juletid.

Amen

När julaftonsmorgon lockar.....

Noll sex noll åtta

klampar sjuåringens fötter nerför trappan.

Hon som oftast är svårväckt på morgonen, är pigg som en lärka.
Pigg, uppspelt och nyfiken.

Tomtens nattliga besök måste osat hela vägen upp, till flickerummet.

För nån gång under natten har han sladdat förbi.

Lämnat klappar till två små.

Dekorerat pepparkakor.

Glömt sina glasögon.

Och ätit av gröten som vi ställt ut till honom.
Lämnat spår efter sig, både här och där.

Hon är alldeles till sig i ullstrumporna.

Berättar för febrig storebror.

Provar glasögon.

Och predikar om tomtekrafter.

För om tomtekrafter har hon lärt sig, av Selmas saga.

Hon vet, att bara den som tror på tomten - får hans kraft.

Och hon tror.

Mer än någonsin!

Doppardag utan dopp?

Det råder sjukstuga i vårt hus.

Big Bro sippar febernedsättande och sniffar nässpray - 

same procedure as last year.

Sämsta scenario, om man är tio år.

Och bara längtar efter sina kusiner som man inte träffat på ett halvår.

Själv har jag i flera veckor, månader varit inställd på dopp.

Ja tom sen förra årets julbad faktiskt.

Dagen då lille julafton, fick döpas om till Dopparedagen.

Jag kommer ihåg att det var snorkallt i vattnet, men helt underbart väl uppe på land.

Att jag bestämde mig för att hänga kvar i en kommande tradition framöver.

Men idag, lite klen i kroppen och med en doft av förkylning,

så tar jag det säkra före det osäkra.

Lämnar besviket badkläder och löparskor hemma.

Och tar med mig lil'sis och varm choklad på termos.

För att frestas rejält på bryggan

och nyfiket stoppa ner fötterna i det vintersvala vattnet.

Sen kör vi julfika.

Med O'boy som nästan är lika stark som chokladsås.

Och med Pokémonlussebullar som doppas där i.

Dopp ja.

Fotdopp och bulldopp - 

nog är den tjugotredje förtjänt att kallas dopparedan ändå?

Det är lika bra att jag berättar hela sanningen

De dimper ner ett och annat julkort i vår låda.
Jag är ju lite gammaldags när det gäller sånt -
tycker att det är så galet roligt att se bilder på nära och kära
och hur mycket långväga vänners barn vuxit sen förra året.

Jag brukar ju göra likadant.
Skicka bilder på våra barn.
Våra barn, som tvingats ut i kylan för några snabba julbilder.
(inte konstigt kanske att de hellre leker med sina kompisar?)

Det blir så i år också.
Fotografering i kylan.
Jag inbillar mig att ingen kommer se att de fryser.
Och det går ju fantastiskt bra, tills han-jag-är-gift-med påpekar motsatsen.

Så det är lika bra jag berättar hela sanningen.
Jo det var kyligt.
Och Big Bro försökte hålla god min, trots plus-minus-noll-gradigt.
Och bilden jag tog, kommer inte att skickas till brevlådorna i år.
Och det beror inte på frusna barn.
Inte alls.
Det beror på att vi år köpt matkassar via Giving People istället.
Så att förhoppningsvis ännu fler kan njuta av julen.

Jag hoppas att ni som skickat julkort till oss,
förstår hur glada och tacksamma vi är för dom.
Jag hoppas också att ni som inte får av oss i år,
 förstår att vi fortfarande gillar er.
Och att vi önskar er en lika

GOD JUL
&
GOTT NYTT ÅR!
som vanligt.

Amen.