Vabs (heter inte årets tredje månad så? Den borde heta så)
håller oss i ett hårdare grepp än vabruari.
Jag tror vi var hyfsat skonade då.
Men med en rejäl återhämtning denna månad.
Utan en endaste vabfri vecka.
Jag tänker på alla småbarnsföräldrar jag möter.
Som jag försöker trösta, när sjukdomsträsket är som tyngst.
"Det är jobbigt de två första vinterhalvåren på förskolan,
men det blir bättre.
Jag lovar."
Jag fattar verkligen deras frustration.
Det gör jag.
Been there. Done that.
Det ingår liksom i föräldraskapet.
Så fort Big Bro började på förskolan,
lyckades han taxa in tio öroninflammationer på elva månader.
Och en stor påse annat bacillblandat oxå.
Jag minns att jag ville strypa varenda förälder,
som lämnade in sina gul-snors-rinnande-näsor-med-tillhörande-barn på mitt barns förskola.
(jo femtio procent av de barnen bär även på bakterier som kan orsaka öroninflammationer,
men det är bara tio procent av dom som får det)
Jag vill skrika att jag nästan inte sovit på fyra veckor.
För så fort penicillinkuren var över, gjorde öronbacilluskan comeback. Igen.
Att vår son skrek hysteriskt varje natt av djävulska smärtor
och att vi hade klippkort hos öronläkaren.
Han - som föreslog att vi kanske skulle byta förskola,
eller börja hos dagmamma istället.
Men vars tillfälliga kollega/vikarie nån gång senare,
gav oss en efterlängtad remiss till rör-i-öronen-operation.
A.m.e.n
O.c h. h.a.l.l.e.l.u.j.a!
Så jag vet hur jobbigt det är.
Med virus och skit som aldrig vill släppa greppet.
Och som kan vara jobbigt och drygt
även när barnen går i fyran och ettan.
Jag fattar verkligen det.
Men det finns inga genvägar på sjukdomsfronten.
Det är bara gilla läget.
Och hålla sig hemma.
Bädda ner sig bredvid sjuklingen.
Sympatiäta glass.
Försöka sluta sjunga på den otroligt störiga låten,
Din mamma ligger på pizzan...
Spela spel.
Somna i soffan.
Och försöka hejda ungen i tid,
innan den stoppat i sig trettioen plättar.
(det sista erkänner jag mig ha misslyckats med idag).
Och jag är säker på att det känns otajmat och drygt många gånger.
Men jag tror faktiskt att vi är många som kommer sakna den här möjligheten.
Om några år.
När vabruari och vabs, är ett minne blott.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar