Till dom saknade

 

Vi beger oss till kyrkogården.

Till dom som inte mera finns. Men som är så saknade.

Till dom som vi aldrig släpper taget om, i våra hjärtan.

 

Vi sitter stilla i den mörka kyrkan.

Bara vi tre. Ensamma.

Jag i mitten, med ett barn på varje sida.

Mina långa höns-mamma-armar breder ut sig över dom

och trycker dom tätt intill mig.

Ser på ljusen som vi tänt.

Sniffar lite på lil´sis hår, som av misstag blivit smått bränt.

Och tänker på våra vänner som fortfarande är uppe i sin djupaste sorg.

 

Det sägs att tiden läker alla sår.

Och kanske är det så. Att såren blir mindre och mindre.

Men försvinner gör dom aldrig.

Dom gör bara inte lika ont.

Men dom finns där för alltid.

Som ett ärr i själen.

 

För ni som funnits, kommer aldrig att glömmas bort.

Ni kommer alltid att fattas oss.