fredag 2 november 2012

Änglasång

 
Allhelgonahelgen.
Den enda helg vi troget beger oss till kyrkan. För att smycka minneslunden och besöka kyrkan.
Den som är fylld av levande ljus och som välkomnar människor med sorg och saknad.
 
Under en längre stund är vi ensamma, bortsett från vår underbara präst som döpt båda våra barn.
En kvinna i min egen ålder, som inte prackar på det kristna budskapet utan bara är så mycket medmänniska.
Där sitter jag med mina barn på stengolvet. Längst fram i kyrkgången, precis innan trappans början.
På sonens begäran. Han vill sitta där och titta på våra två ljus vi tänt.
Där sitter jag med en flicka i knät och en pojkes huvud strax brevid.
Vi tänker på dom som fattas oss och lyssnar på änglasång.
Tårarna rinner lätt och försiktigt längs mina kinder.
 Jag drabbas av sorg över dom som inte är med oss,
men oerhörd tacksamhet och glädje över det jag har.
 
Jag ser sorgen i min sons ansikte och undrar hur han mår.
Han berättar att han "saknar K och P och Jesus. Kanske mest Jesus, för honom har jag aldrig träffat.
Eller kanske mest K och P, för dom har jag aldrig heller träffat..."
Döden, så påträngande i tanken för en sexåring.
Och den håller sig kvar där hos oss ytterliggare ett tag tillsammans med änglasången i högtalarna.
Tills hungern hos flickan i knät tar vid. När flickan i knät viskar:
"Mamma kan vi gå hem nu? Jag är hungrig och vill äta spindelkorvar".
 
 
Så vi drar oss ner längs kyrkgången och i samma ögonblick som den stora porten öppnas utåt, bryts vår fullständiga mindfullnesskänsla här och nu och med frid i sinnet.
Ute rullar världen på i samma tempo som tidigare.
Och vi lullar hemåt, mot korvspindlarna.
Fast med lite nya ögon och en påminnelse om oändlig tacksamhet, mitt i sorgen.
 

6 kommentarer:

Nellie - the Flying Hippo sa...

Vad härligt skrivit. Ibland tas man ner på jorden, bara sådär. :) Åh vilka häftiga spindelkorvar det blev sen. :) Kram

Lena - gott för själen sa...

Vad fantastiskt fint skrivet. Blir rörd. Så fint att låta barnen ta del av sorgen på ett fint sätt. Och så befriande att låta korvarna få ta plats mitt i allt. Underbart!

Kram Lena

Queen of Kammebornia sa...

Livet som det är. Fint. Kram!

Browneyedgirl sa...

Vad fint du skriver =) Verkligen fint. Ha en mysig lördag!

Allt och/eller Inget sa...

Du skriver fint som alltid. Det är en fin stund på kyrkogårdarna med alla ljus. Många tankar till dom vi saknar.

Caroline sa...

Håller med ovanstående att det var väl skrivna ord. Blir lite rörd själv av att läsa det. Och så en glatt slut med fina spindlar (trodde itne det fanns nåt sånt "fina spindlar!").