lördag 4 april 2015

Vem är jag att döma?

 
Vi kör en icke-traditionell påskafton i år.
Utan påskmiddag med släkten.
Fast frossa har vi dock hunnit med ändå.
Igår kväll redan. Med vännerna och "tjocklax", (lil´sis benämning på varmrökt hel lax)
för många portioner tiramisu och en kort nap i lil´sis säng vid tolvslaget.
Jo jag råkade somna till där när jag skulle natta.
För att vara pigg som en lärka en stund senare,
 när jag åter slöt upp med det väntandet sällskapet.
Som det kan gå!
 
I alla fall, en traditionsfri påskafton utbytt mot en säng-shopping-lördag.
Vi åker till det ena möbelvaruhuset efter det andra.
Provligger. Hmmmm:ar. Provligger. Mäter.
 Kollar så att våra barn är bredvid oss när vi hör ett jätte-glas-kras i andra sidan affären - puh!
 Provligger igen. På mage. På rygg. På sidan.
Funderar på om vissa säljare får provision på att säga ordet kvalitet?
Provligger. Lyssnar till min svankkänsla. Och provligger igen.
 
Utanför ett av varuhusen sitter den gamle mannen.
I sin beigea duffel. Med sitt långa skägg.
Med en täckjacka över benen. Och med en pappersmugg på marken.
Många har åsikter om det där. Om att sitta å tigga utanför ingångarna.
Själv vet jag inte vad jag ska tycka. Jag tycker egentligen ingenting om det där.
Jag känner inte människorna, vet inget om deras öde.
Men lil´sis hon tycker. Hon är snart sex år och tycker så in i helsike nuförtiden.
Hon tycker att man ska hjälpa andra. Att man ska dela med sig.
Hon tycker att vi kan ge mannen några pengar eller två.
Jag tar upp min plånbok och skrapar ihop några mynt.
Hon lägger dom i mannens hand.
Han nickar och tackar på nåt språk vi inte riktigt förstår.
Efteråt tittar lil´sis upp på mig med sina glada ögon.
Ett leende sprider sig upp över hennes små rosenröda kinder.
Jag ser den. Stoltheten. 
Stoltheten över att hjälpa andra.
Stoltheten över att kunna få vara delaktig.
 
Så vem är jag att döma?
Om mannen med skägget har en massa pengar på banken?
(jag tror dock inte att han skulle vilja sitta där då)
Eller om han behöver pengar till brödfödan?
Min dotter vill hjälpa. Dela med sig. Visa empati.
Och vi har råd med en ny säng för tusentals kronor. Vi har vänner.
Vi har tillräckligt mycket mat och godis på bordet,
för att sedan springa iväg till gymmet flera dagar i veckan,
 för att inte "lägga på oss för mycket".
 
Vem är jag att döma?
 
 
 

2 kommentarer:

louisedock sa...

Bra skrivet. Så enkelt på ngt sätt när vi ser det från barnens perspektiv. Sänginhandling, just varit där. Lycka till.

Jennica... sa...

Underbara lil'sis! :)
Barn är underbara!
Men jag håller med dig.....jag vet inte heller riktigt vad jag ska tycka.
Kram Jennica