onsdag 22 april 2015

En cellfie med Carina Berg

Det känns som att jag åkt till Östeuropa och tillbaka.
Fast egentligen har jag bara åkt en dryg mil och en halv.
 
Jag går in genom en halvskabbig brun trädörr.
Med tjockt galler framför fönstret.
Därinne i väntrummet är väggarna målade med sån där plastig vit färg,
 med en smula nyans av grönt.
Sådär som det är i sjukhusmiljö.
Rummet är kalt bortsett från några svartvita foto, på bebisar och gravida magar,
som inte ger mig en endaste känsla av äkthet utan bara irritation.
Det är inget fel på bilderna egentligen (tror jag),
men det är någons lilla försök att göra väntrummet lite mysigt. Lite trevligt.
 
Men det tjänar ingenting till, för allt är bara hårt. Och kallt.
Och de hårda trästolarna med mörklila klädsel,
skulle gott kunna vara utan ryggstöd.
Alla kvinnorna sitter här ändå spikrakt. På sin vakt.
Kanske med ett sting av oro. Eller av obehag.
 
Jag är inte den som känner obehag alls av att gå till underbyxedoktorn för att ta cellprov.
Inte det minsta faktiskt.
Jag drar mig mer för tandläkarebesöken, i ärlighetens namn.
Men för alla de där kvinnorna som inte känner som jag,
så kunde det vara trevligt med några ljusa fluffiga kuddar.
Lite matchande gardiner. Och lite lugn avslappnande musik.
Men inte då.
 
Jag undrar om det hade varit lika sparsamt och det varit en "inrättning" för män?
Inte för att jag tror att de brytt sig om fluffiga kuddar i ljusa dova färger kanske.
Men en mer avslappnande, välkomnande miljö?
Ibland får jag för mig att det inte satsas så mycket på kvinnliga mottagningar.
Just för att det är kvinnor som går där.
Men jag har kanske fel?
Jag tänker på vissa ställen som jag hamnat på under graviditeterna.
I mottagningsrummet långt ner i källaren.
På det stooora sjukhuset. I den stooora staden.
Med illgröna väggar och en ultraljudsmackapär från sjuttiotalet.
Och en obstretiker med stark brytning på ryska....
 
 
Nåväl, jag tar mitt cellprov.
Trots allt tacksam över erbjudandet att vi kvinnor får den möjligheten.
Och i tankarna om hur viktigt det är att vi gör.
Som en skyldighet mot oss själva.
Och med ett löfte och en svordom om att alltid gå på sina cellprovtagningar.
I do.
 
 
Men bilden i sig. Min cellfie.
Den utgår.
Jag har lite svårt för det där.
Inte löftet i sig. Utan selfie´n.
Att själv vara med på bild.
Men så tänker jag min kollega som säger att jag liknar Carina Berg!
Nä jag förstår inte heller var vi är lika.
Men hennes komplimang om att jag liknar denna kvinna som jag tycker är en av de vackraste,
om det så bara är en microdels sanning?
Ja då måste jag nog suga lite på den komplimangskaramellen lite i alla fall,
som är den finaste jag fått efter den då han-jag-är-gift-med friade till mig.


(Bilden är lånad av Expressen)

Så idag får ni;
Mitt löfte.
Och en bild på nån som liknar mig.
I alla fall med en microdels sanning.
 
Men lovar?
Gör ni det också?
 
 
 


4 kommentarer:

louisedock sa...

Skulle inte drömma om något annat. Alltid, alltid cellprov!

Nellie - the Flying Hippo sa...

Självklart!

Mittgodastefinaste sa...

Lovar.

Fin helg till dig!

Kram Jenny

Finaste mattan sa...

Tummen upp! : )