Den känslan alltså

Fredag.

Jag springer mig till ett par blodiga skavsår på hälarna.

Och förbannar mig själv för att jag inte har strumpor på,

 när jag springer sju kilometer i nya skor.

Kanske inte för att dom blöder.

Utan för att jag känner att jag egentligen har ork och förmåga till några kilometer till.

Men jag belönas av tångbad nere vid bryggan.

Av grumligt vatten och höga vågor.

Pensionärerna som kommer ner för att ta sitt dagliga morgondopp,

tittar över bryggans kant, skakar på huvet och går hemåt igen.

Så det är jag. Bara jag.

Bortsett från en äldre nakenfisherre femtio, hundra meter bort.

Med bländande vit gump och en väntande dam längs vattenbrynet.

Men annars - bara jag och Östersjön....

Jag har blivit helt beroende av löpning och morgondopp.

Mest morgondopp faktiskt. Eller kvällsdopp.

Och det är svårt att slå en sådan start på första arbetsveckans sista dag.

Det skulle möjligtvis vara känslan att ha gjort första arbetsveckan efter semestern.

Den känslan alltså.

Den går inte heller av för hackor.