Jag gör mig i ordning.
Med håliga konsertjeans.
Min randiga Noora-skjorta.
Och svirar till mitt hår i en hög knut.
Fyrtiotvå tänker jag.
Jag vet inte om det är eftermiddagens tupplur som gjort susen eller vad,
Men jag ser ovanligt ung ut idag.
Mer som tjugofyra än fyrtiotvå.
Då smälter jag kanske bättre in i publikhavet.
I Håkans publikhav.
Inte för att jag lägger några större tankar på det där.
Jag bryr mig inte om ifall jag ser ut som en desperat
Hellströmfan som inte har några egna kompisar
i fyrtioplustrakten.
Nä sådana tankar bryr jag mig inte om.
Men det finns andra tankar som förföljer mig.
Hela tiden.
Tankar som jag som kvinna inte skulle behöva tänka.
Jag tänker på om jag ser utmanande ut när jag har två knappar uppknäppt i min skjorta.
Att jag ska stoppa in skjortan innanför jeansen,
så att en okänd hand inte ska smyga sig upp längs min rygg.
Att jag har bra skor att springa i.
Att jag parkerar bilen så nära konserten som möjligt,
på en upplyst plats.
Att jag ska ha uppsikt åt alla håll när mörkret har lagt sig och jag går tillbaka till säkerheten.
Att jag ska ha bilnycklarna i min knutna näve
och inte gå där det är ödsligt.
Och när jag står där i evighetskön till området,
blickar jag över folkhavet och undrar vem av alla de här Adam-Lundgrens-look-a-like-männen som är en våldtäktsman.
Vem jag ska akta mig för?
Alla ser så glada och fredliga ut.
Och det här ju för sjutton inte Bråvalla.
Det är Håkan och hand friends. Bara sådär.
Men ändå finns de där.
Alla tankarna,
som jag som kvinna inte skulle behöva tänka....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar