Vi drar söderut.
Till vårt andra sommarställe.
Till små trånga gator och hus med egen båtplats.
Till en hel hög med kusiner,
som barnen kan leka med.
Fast det är sen gammalt.
Hon bor där.
Min syster.
En man.
Tre ungar.
Och en katt, som älskar just oss kattallergiker.
Vi ser knappt röken av barnen.
Bortsett från de där körsbärsinsmorda zombiesarna som grymtar lite då och då,
när de hasar över gräsmattan.
Eller när vi med varsamma händer hjälper dem,
när de tar sig berg över huvudet
och behöver hjälp att ta sig ner för stenbrottet.
Jag tänker på hur lyckligt lottade, vi alla här är.
Som kan ge oss själva och barnen dessa sommarminnen.
Saker som hela ligan liksom bara tar för givet.
Men som långt ifrån alla får vara med om.
Tacksamhet.
Och amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar