Jag går längs korridoren.
Den utan fönster.
Den utan människor.
Bara jag och en massa öppna dörrar.
Jo hotellet håller på att renovera.
Göra fint.
Fint som snus.
Ljust och fint.
Och fräscht.
Men de där korridorerna.
Med öppna dörrar.
Och mörka ensliga rum.
De får min kvinnliga reptilhjärna att gå igång rejält.
Som ett skadat djur, sneglar jag in i varje rum.
Höger. Vänster. Höger. Vänster.
Finns det nån här som vill mig illa?
Som vill dra in mig i ett rum och leka härskare?
För här finns ingen som hör.
Om ett skadat djur, börjar yla.
Jag tänker hur sjukt det här är.
Mina känslor.
Hur alarmet i hjärnan sätts igång.
Hur beredskapen höjs.
Hur musklerna spänns.
Och hörsel och syn spetsas till.
Jag har tack och lov aldrig råkat ut för nåt.
Men i decennier har mina öron fått höra talas om flickor, tjejer, kvinnor och tanter
som råkat illa ut.
Som dragits in i buskage, bakom tunnlar, in bakom stängda dörrar.
Förnedrade.
Livrädda.
Det är inte klokt.
Att min sfär ska begränsas så.
Att kvinnors sfär ska begränsas så.
För jag tror inte jag är ensam.
Och jag tror heller inte,
att de är många män som känner så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar