Att ramla pladask

Jag trasslar mig ur juli,

utan att riktigt hinna säga farväl.

Och ramlar pladask in i augusti.

Ka-boom!

Snart är det dags.

Att flytta tillbaka till rutinernas land.

Äta-jobba-sova... ni vet....

Det blir bra det också.

Även om det är smått ångestladdat.

Innan.

Same procedure as last year.

As every year....

Actually.

Sen tar det en förmiddag

och man har redan glömt hur det kändes att vara ledig.

Så vi försöker förvalta våra sista gemensamma dagar väl.

Röjer i förrådet när regnet strilar utanför

och medans barnen är hos kompisar.

Det är som en stor befrielse.

Som en lättnad när tippen tar emot all skit med sina öppna armar.

Som ett stort PUH!

Och en viktlättnad på tio kilo.

Barnen hamnar i lättare chock.

När de kommer hem.

När de ser vad vi trollat bort och presterat.

Ett decennium av ångest.

Jag ger mig ut i augustikvällen.

Den bjuder mig på tidigt mörker.

Blå timmen.

Magi

Och en dimma, 

som viskar att hösten snart är här.

Men jag är så nöjd.

Även om jag vill ha mer.

Nöjd över blandningen av vila,

våra möten och prestationer.

Och av känslan, att kunna tänka mig gå ut 

och lägga mig på en madrass i förrådet inatt.

Crazy woman - I know.