Nog gillar jag att vara den första, bättre än den sista

Vi snackar höst nu minsann. På riktigt.

Det är sådana här dagar, jag är glad att vi inte har hund.

Och om vi hade haft det, så hade jag varit den första att säga

Pax, för att inte gå ut med Fido!

Eller vad den stackars blöta hunden, nu kunde heta.

Sådana här dagar är det liksom skönast inomhus.

Och bara få vara mamma. Bullmamma.

Och inget annat för en eftermiddag

Så jag passar på att skämma bort kidsen och deras kompisar.

Säger ja till köttbullsmackor.

Och nybakad Fyriskaka. Bara för att de frågar så snällt.

Och för att det är så jag vill att de ska minnas mig.

Som närvarande bullmamma.

Och inte en jag-ska-bara-mamma.

Nog gillar jag att vara den första, bättre än den sista.

Paus i redigeringsfabriken

Söndag.

Osminkat. Harembrallor. Barfotabarn.

Kaffe och Gateaubröd till frukost. Och sen photoshopping mest hela dagen.

Men ibland måste man ta paus i redigeringsfabriken.

Njuta av oktobersolen och plantera lite nytt i krukorna.

Och sätta ner dom där jordgubbsplantorna i myllan. Dom har väntat länge på detta kan ni tro.

Söndag alltså.

Söndag hela dagen lång.

Please have a good one!



Såvida man inte kan hosta sig till ett sexpack

 

Den där bittra förkylningen, vill inte ge sig iväg.

Utan klamrar sig stenhårt fast om min kropp.

Bjuder upp till hosta, som jag inte kan (fast jag vill) tacka nej till.

Tråkig, jävla hosta...

En sån där sur en, som håller mig vaken långt in på natten och väcker mig tidigt i ottan...

Som aldrig låter mig sova tillräckligt.

En sån där som får mig att hosta bara av att se ett chokladpapper.

 

Så jag blandar gröna drinkar till mig själv istället.

Sådana med mandelmjölk, banan, avokado och vaniljpulver.

Sörplar i mig och försöker boosta.

Det enda som känns nyttigt i mitt liv nu för tiden.

Jag som drömmer om att få ge mig ut och springa igen.

Och sen pinar mig själv genom att lyssna på duns-duns-duns-duns-låtar

från min löparlista. Känner suget.

Nä, träning är det inte tal om.

Såvida man inte kan hosta sig till ett sexpack?

För i så fall ligger jag bra till.

Alltid nåt liksom.

Och då skulle Big Bro få lite konkurrens.

Eftersom han hävdar att han är den ende i familjen som innehar ett sånt.

Ett sånt på magen alltså. Inte ett sånt i kylen..

 

Men baka det kan jag.

Fyriskaka för att vara precis.

Och det går visst hem.

Alltid nåt.

 

Peace!

Att få den äran

Jomen, vi har ju varit på bröllop.

Det har jag glömt å förtälja.

Eller helt enkelt inte hunnit med, rättare sagt.

 

 

Men i alla fall,

ett sånt där hemligt bröllop som bara vi fyra kände till.

Jag, han-jag-är-gift-med, en av mina käraste väninnor

och han-som-hon-nu-är-gift-med.

Ett bröllop i smyg alltså.

På Mallorca.

Där två blev ett bredvid havet.

I en liten by med de små sötaste av kringelikrokgator.

Och vid en restaurang med fantastisk mat

och med en utsikt som gör att jag måste åka dit igen.

För att fotografera allt det vackra, när det inte regnar.

 

Bröllop på Mallorca alltså.

Och vi fick den äran att få följa med!



Att ha kakan och även äta upp den

Det finns sådana där goa söndagar ibland.

Söndagar då man sovit åt helsikes för få timmar, för att man hade en så grymt trevlig

lördagkväll med vänner som man fått låna hem.

 Där det inte är tyst en minut

utan allt möjligt diskuteras.

Alltifrån ytliga saker om sjungande prinsessor från Monaco

(ja det går liksom inte att undvika detta med två män i sällskapet som forfarande

are having a crush on her. Eller hade)

- till lik i garderober och djupa diskussioner.

Sådana söndagar då det fortfarande finns massor av gott i kylen

Och man får glufsa i sig rester från gårdagen och slippa tänka på vad man ska för matbestyr.

Sticka ner handen i en chipspåse.

Smyga till kylen och stoppa i sig lite mörk choklad.

Och inse att det finns en stor bit efterrätt som väntar på en.

Det är sånt som är att ha kakan och även äta upp den....

Amen.

(Det är ju trots allt söndag)



Träningspass med nutella

Jag har svårt att få ihop det med träningstid.

Nu mest, för att jag svettas enbart av förkylningsbaciller.

Jo, för dom rackarna fick visst ny kraft efter yogapasset igår.

Och då låter jag snällt och lydigt låter bli, 

även om längtan efter löpningen är enorm.

Så idag blev det träningspass i köket.

Biceps och triceps slungades runt tillsammans med vispen.

Ploppade i extra fin muffinssmet som toppades med nutella.

Ja, för nutella kan man aldrig för mycket av. Iallafall inte i bakverk och efterrätter.

Och hjälpredan som ännu inte är helt kurant ännu, var inte sämre än hon kunde slicka ren skålen.

Så dagens motion alltså - nutellamuffins!



Last call before darkness

Jag gillar september, det gör jag.

Oktober går kanske också an,
även om det verkligen är last call before darkness.
Ett oändligt mörker som aldrig tycks ta slut...
Med kyla och laglig rätt att ta på sig strumporna igen.
Men jag håller dom på sträckbänken nån dag till.
Vågar-vägra-strumptvång!

Skymningen står utanför dörren och snart smiter jag ut genom den.
För att sjunga Ong-namo-guru-dev-namo i kör.
Sakta andas in. Och ut.
Låta mina ben stretchas och få fritt utrymme i nyaste harembrallan.