När man sitter där på bryggan och ser över havet,
kan man banne mig kunna tro att man hamnat längre söder ut i Europa.
Det är lugnt vid den blåturkosa lagunen och åtta grader varmt.
I luften.
Hur det är i vattnet, är det svårare att svara på.
Fyra-fem kanske?
Jag har som regel att inte springa ner och doppa mig, om det är under tio grader i luften.
Men solen är så jäkla underbar och fan flyger i mig.
Dessutom måste jag inviga badrocken jag fick i julklapp.
Peka långfingret åt ischiasnerven.
Och låta lil'sis komma ut och lufta hojen
(efter trettioåtta ombyte vårkläder).
Så jag gör allt på riktigt.
Springer några kilometer precis som förr.
Fast med en minicyklist i hasorna.
En minicyklist som får plats med ett par ombytestrosor och en badrock i sin cykelkorg.
Sen skalar jag av mig.
Tränger mig förbi två halvt förskräckta och vinterklädda ryskor
som upptar hela stegen ner till det blå.
Det är med bestämda steg.
Tvekar du, så är det kört.
Då har man redan kommit av sig.
Börjat tänka.
Och ångra sig.
Jag dyker som en delfin ner i vattnet.
Med huvudet först.
Jo det är satans kallt.
Men min kropp har på nåt sätt vant sig.
Och den här gången känns underlivet intakt,
utan att ha förvandlats till ishotellet i Jukkasjärvi.
Det är förbannad lyx med badrock när man kommer upp.
Och om inte ett nyfiket pensionärspar och ytterligare ett i medelåldern
varit så snacksamma av sig och fyllda med frågor -
så hade jag där och då
klämt fram ett lycksaligt vårskrik på bryggan.
För det där doppet var ett av det bästa på länge.
Helt underbart.
Och levande.
Och nu, nu tror jag vi kan säga att både badrocken och after-running-bathen är invigda.
Och att marsbadet är avcheckat.
Amen
