När man måste lufta luggen en lördagkväll

Det kan vara så att jag var tvungen jag att undanbe min medverkan

på en hemlig femtioårsuppvaktning igår kväll.

Och istället lufta luggen på Malmös gator.

Jag har nåt speciellt förhållande just till att ränna runt i stan.

En mil varje år.

I Malmö by night.

Årets första mil.

Men också sista.

Det deltagarbeslutet har legat långt nergrävt i tvivlets sand.

I månader.

Rumpmuskeln har ju, som ni vet, kärvat i tre-fyra månader.

Och jag har inte vågat springa.

Men förr några veckor sen hävdade "Gud" att det var en nerv som låg i kläm

och att det är ofarligt att springa.

Så jag sprang igår.

I mitt mest otränade tillstånd.

Men jag njöt av loppet.

Av att ändå kunna.

Även om tiden blev min absolut sämsta.

(femtio-åtta-fyrtio-två)

Och jag snubblade pladask framåt efter första kilometern.

Så idag blir det söndagsdopp.

Fjäsk för ett skadat knä.

Och röstning såklart.

Hepp!

Holy Guacamoly!

Det är eftermiddag.

En halvtimme kvar till helg.

Då telefonen i fickan ringer.

Det är ett av barnen.

Som undrar om han får följa med oss 

trassel-lång-håriga tjejer å fika innan vi klipper oss.

Det är så vi brukar göra.

Fika, i samband med frisörbesök.

Förut klippte vi oss samtidigt och fikade tillsammans alla tre.

Men när man snart är tolv år,

är varken frisörbesök eller fika med mamma högst upp på listan.

Så när han ringer och frågar,

frivilligt,

om han får följa med å fika (!?)

dansar mitt hjärta en dubbelsnurr.

Sådana där chanser.....

......mmmm! 

Sådana är det bara att omfamna öppna armar.

Och krama ur riktigt, riktigt ordentligt.

Det är fint det där,

att sitta på tremanhand och fika.

Trycka i sig en vaniljsnurra 

och inse att man är mer en Macchiatobabe,

än en lattemorsa.

Sammanfatta veckan tillsammans 

och se hur två kids förvandlas till galna sockertroll.

Vi har det fint ihop.

Iallafall en stund.

Innan jag blir med lugg.

På egen begäran.

För det är då det händer.

Det är då sockertrollen förvandlas till nåt annat.

Till nåt.....hmmm...mer mörkare.

Det är då jag får misstänksamma, tvivlande blickar.

Och kommentarer som.

Du var mycket finare innan! Fast du är fortfarande snyggare än Lena Philipsson

(Gud, man kan älska BigBro för den kommentaren fast att ingen annan skulle hålla med).

Du ser konstig ut, jag saknar ditt hår.

Nä, jag vill inte krama dig när du har lugg.

Men mamma, du kan inte gå in på Ica när du ser ut så där.

(kanske får jag dra en pappåse över huvudet tills det växt ut?)

Snacka om att känna sig "luggad"....

Holy Guacamoly!

Att försiktigt be om en andra chans

Jag springer.

Några svettiga kilometer.

Angör bryggan.

Och marinerar mig omsorgsfullt i grumligt havsvatten.

Det är underbart.

Att springa sig svettig.

Och belönas med dopp.

Min allra mest beroendeframkallande craving.

Efter mintchoklad.

Nån på bryggan viskar nåt om tjugoen grader.

Tjugoen grader?

I september!

Fast att vi haft en evighetslång sommar,

kan jag inte förstå.

Eller vill inte förstå.

Att allting har ett slut.

Och livet på bryggan kommer successivt suddas ut.

Jag vill inte ha november.

December.

Eller vinter.

Snöslask.

Och shit.

Jag vill inte ta på mig Michelintjocka kläder.

Ställa om klockan.

Eller dras in virusträsket.

Jag vill bara leva livet på bryggan.

Suppa på en vindsurfingbräda.

Vila öronen.

Äta glass.

Ha sovmorgnar.

Vila öronen.

Andas.

Och försiktigt be om en andra chans.

En andra sommarchans.

Och fler dagar på stranden....

Hinna. Hann. Hunnit.

Vissa dagar går snabbare än andra.

Vissa dagar som..... tex lördagar.

Och söndagar. 

Hokus pokus,

pang makadam,

så var det vardag igen.

Och det krävdes några koppar kaffe.

Och ännu mera choklad för att starta igång aktiviteten igen.

Jupp.

Men jag hann en del idag.

Jag hann ta ett morgondopp.

Och veckohandla.

Jag hann titta på fotbollsmatch. 

Och jag hann ta en promis.

Och ett eftermiddagsdopp.

Jag hann läsa i min bok.

Och marinera mina fötter i stark alkohol.

Jag hann få lil’sis att plocka fram kläder till morgondagens skolfotografering.

Men jag hann inte stryka outfits till min.

MEN,

jag hann redigera två fotojobb!

Check på det översta på to-do-listan.

De där två alltså. 

Ungarna. 

Och deras på-denna-bilden osynliga föräldrar.

En av mina återkommande fotomodellsfamiljer.

Jo jag har några sådan familjer.

Som gett mig äran att föreviga dem tre, eller ännu fler gånger. 

Mitt stall. 

Det är häftigt det där. 

Att vara med att skapa minnen.

Och glädje. 

Det är det. 

Och om man är nyfiken på att se fler bilder. 

Så titta in på PhotobyWettergren på Facebook.

Den kommer uppdateras inom snar framtid.

Nu ska jag bara hinna sova lite också.

Och slå ihjäl en envis högljudd fluga. 

Det ska jag hinna.

Innan söndag, förvandlas till måndag igen.

That´s my cup of { ti: }

Det är nog ändå det jag älskar mest.

Ligga i loungesoffan.

Invirad i täcke.

Dricka kaffe.

Läsa lite.

Och "råka" slumra till en stund.

Yummy - that´s really my cup of {ti:}

Jag hann med nöd och näppe läsa mina fyra sommarböcker.

Men har även lyckats låna en ny.

Bok.

Jo men jag är säkert sist på tåget, 

gällande Simona Ahrnstedt´s böcker.

Men jag gillar det jag läser.

Avkopplande och enkel vill-ha-mer-chic-lit.

Och komplicerad kärlek.

Den handlar om en Lexia,

Copy-writer på en reklambyrå.

Som faller ofrivilligt för den nya "kalla" VD´n.

Anställd för att avskeda folk.

Och såga dem vid fotknölarna

Jag kommer på nu att det är så jag skulle gjort.

Med mitt liv.

Pluggat till copy.

Fått leka med ord. 

Skapa på mitt eget sätt.

Och pekat finger till tvåan i uppsatsskrivning,

jag samlade på mig i andra ring.

Fast om det är som hon säger - Lexia.

Att livstiden för en kvinnlig copy är lika med tjugoåtta år.

Då är jag pensionerad för evigheter sen.

Sen kommer jag på att det finns saker jag inte skulle gjort.

Som att trycka i mig 132 gram choklad en fredagskväll.

I ett desperat försök att sockerspeeda mig till bildredigering.

Den som halkat efter på grund av omständigheter.

132 gram choklad helt i onödan.

Det krävs tydligen större mängder än så.

För att liva upp mig.

Att ta den där om älgsafarin

Jo, jag råkade ju nämna att älgsafarin krävde ett eget inlägg.

Och sen hördes inte ett ljud mer om den saken.

Men jag är ju sån där, 

måste fullfölja saker som jag sagt att jag ska göra.

So right now - it´s gonna happen.

Jo vi drog ju en vända till Smålandet.

Innan livet i Rutinernas land, 

sträckte ut sina händer och drog in oss i tidiga morgnar.

Trötta, mörkare kvällar, då man hinner absolut ingenting.

Raka vägen in i hamsterhjulet a´ la´ vardag.

Där i Smålandet,

kan man välja att antingen ta sig runt i skogen i egen bil.

Eller att åka tåget.

Vi valde tveklöst det sista.

Tåget.

För om man vill höra lite mer om djuren

och skaffa sig en närmre anknytningen till dessa,

så stort V-tecken upp för tåget.

Dagstemperaturen,

 den dagen på tjugoåtta grader i skuggan,

födde onekligen en viss oro över att inte få se så många djur.

Men tji fick vi.

De var många.

Nyfiket nära.

Och Big Bro lyckades ta en s(älg)fie  med en av dem.

Så länge vi åkte runt i älgområdet,

gick det ju att vara tuff.

Hänga ut med huvudet utanför vagnen.

Mata djuren med tilldelade kvistar.

Och kärleksfullt sucka över älgbebisen.

Men sen, inne i bland bisonoxarna

- not that tough.

Det där djuren alltså.

R-i-i-i-i-s-p-e-c-t!

Där gällde det att hålla samtliga kroppsdelar innan för vagnen.

Jupp!

Sen var det killing-gulle-gulle.

Och den dagliga obligatoriska semesterglassen.

Ja herre-min-je(t),

 vad många sådana det blivit den här sommaren!

Obligatoriska glassar alltså.

Men Smålandet alltså -

väldigt uppskattat för såväl stora som små.

Att äntligen ha fått till det

Ibland när man tror att man tappat sin magiska krafter,

återkommer de plötsligt tillbaka.

Jag säger inte att mina bakverk alltid ser exemplariska ut

- by-the-books.

Det säger jag inte.

Men jag säger,

att det normalt sett, är ovanligt att jag misslyckas med mina baktalanger.

Men satan-i-gatan (förlåt-jag-vet-att-det-är-fullt-å-ljuga)

 vilket dåligt flyt jag haft på den fronten i sommar.

Verkligen. 

Det har misslyckas både här och där.

Och gett bagarförtroendet en rejäl käftsmäll.

Men så plötsligt händer det.

Man ger inte upp.

Är plötsligt på rätt köl.

Och får äntligen till det igen.

Både laktosfritt.

OCH glutenfritt.

Och sött.

 Och onyttigt 

Och allt det där ni vet, som jag är känd för.

Men Budapestrulle alltså!

(trumslag)

Ta-daaaaa!

Budapesttårta

Ingredienser:

6 äggvitor 

3 dl grädde

½ påse mandelspån

1 påse marsankräm

4 dl socker

1 burk mandariner

(dessa bytte jag ut på hallon)

Sätt ugnen på 175 grader

Vispa äggvitorna pösigt och tillsätt socker under vispningen

( en deciliter åt gången)

Rör ner 1 påse Marsankräm och mandelspån försiktigt (vispa ej)

Häll smeten på bakplåtspapper i en långpanna

Grädda ca 20 minuter i mitten av ugnen

Lägg upp kakan på ett nytt bakplåtspapper och låt svalna 5 minuter

Bred ut den vispade grädden och lägg på mandarinerna

Rulla ihop tårtan med hjälp av bakplåtspappret och lägg på en tallrik.

Dekorera med frukt, riven choklad eller florsocker.

Hepp!