Äppelknyckarjazz

Jag mår bättre än förväntat.

Än jag kanske egentligen förtjänar.

Gårdagens "rännande" efter Big Bro,

belönade mig på kvällen med svidande grusiga förkylningsögon.
Huvudvärk.

Och kymighet i hela kroppen.

Men idag,

efter nio timmars sömn

(my God, jag har fått ett nytt intresse på helgerna - sova)

Bra mycket bättre - hepp!

Så jag slår till på ett morgondopp

(snacka om att utmana sin hälsa och ödet)

Kör en förfärlig massa tvätt

("helgintresse" nummer två)

Och sneglar suktande på grannens äppelträd.

Det är inte utan att jag tänker på äppelpaj och Äppelknyckarjazz.

 Varje gång jag går förbi.

"Spring - grannen är hack i häl

han påstår att jag stjäl från hans äppelträd

Spring - jag vill ju väl

men måste göra något åt vår misär

Spring - far han är proletär

han jobbar sent men har inte råd käk och så

Spring - klart jag har min skäl

och för övrigt är grannen ju miljonär"

Asså det var längesen jag pallade äpplen.

L-ä-n-g-e-s-e-n.
Och det kan nog faktiskt vara det mest olagliga jag gjort.
Förutom fortkörning.
Och gå på röd gubbe.
Annars är jag rätt så helylle.
Och präktig.
Men de där äpplena alltså.
Bara åsynen gör att det vattnas i munnen.
Mmmm!
Äppelpaj....
Äppeltjuv...
Den som lever,
får se!

"Hey - jag måste springa nu

för om grannen hinner upp mig får det ett tråkigt slut

Hey - nej, jag kan inte tveka nu

för om morsan kommer på mig blir det utegångsförbud"

(Äppelknyckarjazz, Movitz)

Det kan vara att det är en historisk dag

Det kan vara så att jag vaknar upp en lördagsmorgon

 efter att ha sovit nästan tolv timmar!?

Att huvudet värker.

Att intorkat snor bosatt sig i min näsa

Och att det fortfarande stramar i bak-sida-lår-nerven.

Det kan också vara så att jag har anmält mig till ett femkilometerslopp.

Tillsammans med Big Bro.

Som också känner av små fladdrande inneboende snorkråkor i sitt näsnäste.

Och känner sig tveksam till dagens lopp.

Det kan vara så att jag har ytterst svårt att ta ett beslut.

Huruvida jag ska springa eller gå.

För det där med nåt mittemellan är inte riktigt min grej.

Så det kan vara så att jag beslutar mig tjugo minuter innan loppet,

för att mysspringa med Big Bro.

För att hålla honom sällskap i den trettioenminuterstakt han hade ifjol....

Jag menar, jag behöver ju inte ta i.

Som den snabbast okrönte löparregent jag faktiskt är i denna familj.

Men det kan faktiskt vara så, att det banne mig blir en historisk dag.

Att jag efter några hundra meter hamnar på efterkälke,

i god tro att pojkstackaren kommer ta ut sig för mycket.

Att han kommer dra benen efter sig vid tre kilometer och jag växlar upp.

Att jag ska springa jämsides de sista meterna.

Och ropa "kämpa på".

Som hans alldeles egna. Moderliga. PT

Fast egentligen är det så,

att Big Bro står och hejar på mig vid mål.

Utan ett minsta tecken av trötthet.

Att han sprungit nästan fem minuter snabbare är förra året!!!

Och klockar in sig på 26.56

Medans jag trillar in på 28.05.

Och jag för första gången under ett lopp får stryk av en familjemedlem.

Så det kan vara så att det är en historisk dag,

även om jag fortfarande har familjens bästa femkilometerstid genom tiderna.

Men att jag får vänja mig framöver att komma bakom.

I många år framöver.

Och när han muntert frågar om han får springa Midnattsloppet?

Kommer jag svara att åldersgränsen är tjugofyra 

När man måste lufta luggen en lördagkväll

Det kan vara så att jag var tvungen jag att undanbe min medverkan

på en hemlig femtioårsuppvaktning igår kväll.

Och istället lufta luggen på Malmös gator.

Jag har nåt speciellt förhållande just till att ränna runt i stan.

En mil varje år.

I Malmö by night.

Årets första mil.

Men också sista.

Det deltagarbeslutet har legat långt nergrävt i tvivlets sand.

I månader.

Rumpmuskeln har ju, som ni vet, kärvat i tre-fyra månader.

Och jag har inte vågat springa.

Men förr några veckor sen hävdade "Gud" att det var en nerv som låg i kläm

och att det är ofarligt att springa.

Så jag sprang igår.

I mitt mest otränade tillstånd.

Men jag njöt av loppet.

Av att ändå kunna.

Även om tiden blev min absolut sämsta.

(femtio-åtta-fyrtio-två)

Och jag snubblade pladask framåt efter första kilometern.

Så idag blir det söndagsdopp.

Fjäsk för ett skadat knä.

Och röstning såklart.

Hepp!

Holy Guacamoly!

Det är eftermiddag.

En halvtimme kvar till helg.

Då telefonen i fickan ringer.

Det är ett av barnen.

Som undrar om han får följa med oss 

trassel-lång-håriga tjejer å fika innan vi klipper oss.

Det är så vi brukar göra.

Fika, i samband med frisörbesök.

Förut klippte vi oss samtidigt och fikade tillsammans alla tre.

Men när man snart är tolv år,

är varken frisörbesök eller fika med mamma högst upp på listan.

Så när han ringer och frågar,

frivilligt,

om han får följa med å fika (!?)

dansar mitt hjärta en dubbelsnurr.

Sådana där chanser.....

......mmmm! 

Sådana är det bara att omfamna öppna armar.

Och krama ur riktigt, riktigt ordentligt.

Det är fint det där,

att sitta på tremanhand och fika.

Trycka i sig en vaniljsnurra 

och inse att man är mer en Macchiatobabe,

än en lattemorsa.

Sammanfatta veckan tillsammans 

och se hur två kids förvandlas till galna sockertroll.

Vi har det fint ihop.

Iallafall en stund.

Innan jag blir med lugg.

På egen begäran.

För det är då det händer.

Det är då sockertrollen förvandlas till nåt annat.

Till nåt.....hmmm...mer mörkare.

Det är då jag får misstänksamma, tvivlande blickar.

Och kommentarer som.

Du var mycket finare innan! Fast du är fortfarande snyggare än Lena Philipsson

(Gud, man kan älska BigBro för den kommentaren fast att ingen annan skulle hålla med).

Du ser konstig ut, jag saknar ditt hår.

Nä, jag vill inte krama dig när du har lugg.

Men mamma, du kan inte gå in på Ica när du ser ut så där.

(kanske får jag dra en pappåse över huvudet tills det växt ut?)

Snacka om att känna sig "luggad"....

Holy Guacamoly!

Att försiktigt be om en andra chans

Jag springer.

Några svettiga kilometer.

Angör bryggan.

Och marinerar mig omsorgsfullt i grumligt havsvatten.

Det är underbart.

Att springa sig svettig.

Och belönas med dopp.

Min allra mest beroendeframkallande craving.

Efter mintchoklad.

Nån på bryggan viskar nåt om tjugoen grader.

Tjugoen grader?

I september!

Fast att vi haft en evighetslång sommar,

kan jag inte förstå.

Eller vill inte förstå.

Att allting har ett slut.

Och livet på bryggan kommer successivt suddas ut.

Jag vill inte ha november.

December.

Eller vinter.

Snöslask.

Och shit.

Jag vill inte ta på mig Michelintjocka kläder.

Ställa om klockan.

Eller dras in virusträsket.

Jag vill bara leva livet på bryggan.

Suppa på en vindsurfingbräda.

Vila öronen.

Äta glass.

Ha sovmorgnar.

Vila öronen.

Andas.

Och försiktigt be om en andra chans.

En andra sommarchans.

Och fler dagar på stranden....

Hinna. Hann. Hunnit.

Vissa dagar går snabbare än andra.

Vissa dagar som..... tex lördagar.

Och söndagar. 

Hokus pokus,

pang makadam,

så var det vardag igen.

Och det krävdes några koppar kaffe.

Och ännu mera choklad för att starta igång aktiviteten igen.

Jupp.

Men jag hann en del idag.

Jag hann ta ett morgondopp.

Och veckohandla.

Jag hann titta på fotbollsmatch. 

Och jag hann ta en promis.

Och ett eftermiddagsdopp.

Jag hann läsa i min bok.

Och marinera mina fötter i stark alkohol.

Jag hann få lil’sis att plocka fram kläder till morgondagens skolfotografering.

Men jag hann inte stryka outfits till min.

MEN,

jag hann redigera två fotojobb!

Check på det översta på to-do-listan.

De där två alltså. 

Ungarna. 

Och deras på-denna-bilden osynliga föräldrar.

En av mina återkommande fotomodellsfamiljer.

Jo jag har några sådan familjer.

Som gett mig äran att föreviga dem tre, eller ännu fler gånger. 

Mitt stall. 

Det är häftigt det där. 

Att vara med att skapa minnen.

Och glädje. 

Det är det. 

Och om man är nyfiken på att se fler bilder. 

Så titta in på PhotobyWettergren på Facebook.

Den kommer uppdateras inom snar framtid.

Nu ska jag bara hinna sova lite också.

Och slå ihjäl en envis högljudd fluga. 

Det ska jag hinna.

Innan söndag, förvandlas till måndag igen.

That´s my cup of { ti: }

Det är nog ändå det jag älskar mest.

Ligga i loungesoffan.

Invirad i täcke.

Dricka kaffe.

Läsa lite.

Och "råka" slumra till en stund.

Yummy - that´s really my cup of {ti:}

Jag hann med nöd och näppe läsa mina fyra sommarböcker.

Men har även lyckats låna en ny.

Bok.

Jo men jag är säkert sist på tåget, 

gällande Simona Ahrnstedt´s böcker.

Men jag gillar det jag läser.

Avkopplande och enkel vill-ha-mer-chic-lit.

Och komplicerad kärlek.

Den handlar om en Lexia,

Copy-writer på en reklambyrå.

Som faller ofrivilligt för den nya "kalla" VD´n.

Anställd för att avskeda folk.

Och såga dem vid fotknölarna

Jag kommer på nu att det är så jag skulle gjort.

Med mitt liv.

Pluggat till copy.

Fått leka med ord. 

Skapa på mitt eget sätt.

Och pekat finger till tvåan i uppsatsskrivning,

jag samlade på mig i andra ring.

Fast om det är som hon säger - Lexia.

Att livstiden för en kvinnlig copy är lika med tjugoåtta år.

Då är jag pensionerad för evigheter sen.

Sen kommer jag på att det finns saker jag inte skulle gjort.

Som att trycka i mig 132 gram choklad en fredagskväll.

I ett desperat försök att sockerspeeda mig till bildredigering.

Den som halkat efter på grund av omständigheter.

132 gram choklad helt i onödan.

Det krävs tydligen större mängder än så.

För att liva upp mig.