Jag inser att jag är tröttare efter den här höstterminen,
än vad jag tidigare velat erkänna.
Det är ju så, att det kommer ikapp först när man slappnar av.
Jag dricker dagens andra latte.
Det tillhör ovanligheterna.
Men det kan behövas nåt stärkande när mamman i huset är zombietrött.
Och ungarna käkat taggtråd och stoppat in studsbollar i strumporna.
Hon vandrar förbi mig.
I frisörlockat hår och ärvda högt älskade hajhiiils.
Hon stannar upp som en riktig liten dam.
Hittar en sockersnöflinga under skon.
En sån som smitit sig loss från morgonens pepparkakspimp.
Det är sådana här bilder som jag kommer glädjas mest åt när jag blir gammal.
Sådana där inte ljuset, det låga bländartalet eller bildens beskärning prioriteras,
Utan där minnet av mina barn, deras tokerier eller utstyrslar är det som genomsyrar.
För jag märker hur jag numera alltmera jagar den "perfekta" bilden,
och glömmer av att fånga "just the way it is".
Vardagen. Prestigelösheten.
You gotta love it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar