Jag saknar det så.
Mina löprundor på morgonen.
Ett svalkande dopp i havet.
Känslan av att vara levande.
Känslan av kontraster.
Jag saknar att få springa hemåt igen.
Med blöta löpartights.
Och nya krafter.
Jag vet inte varför det tog slut där i början av november.
Jag tror det beror på att jag började känna att havet tog kommandot.
Hur det viskade mig i örat, att det börjar bli för kallt och kraftfullt för ensambad.
Så jag slutade av respekt.
Och av en tanke att jag skulle bli sjuk om jag fortsatte kyla ner mig med kalla havsbad.
Men med facit i hand,
så var jag fan så mycket friskare då. Än nu.
Kroppen orkade mer och jag mådde så mycket bättre.
Jag saknar livet som Sporty Spice.
Innan hon förvandlades till soffpotatis.
Jag saknar att kunna ge mig ut å springa eller träna,
utan att bli sjuk direkt efteråt. Varenda jädra gång.
Så jag börjar långsamt om på nytt.
En halvtimmes promis varje dag (eller liknande)
För långsamt leder väl också någonstans?
3 kommentarer:
Det hoppas jag verkligen att det gör! Är på samma plats! Fast utan kalla bad.... ;)
Jag var så bra igång fram till November, sedan blev jag förkyld och kunde inte träna på 3 veckor. Nu är jag tillbaka i soffpotatisträsket med några extra kilon på rumpan och ett pockande sockerbehov så börjar få makten igen......blä!
KRAM!!!
Vem är det som bestämmer Titti?
Till anonym:
Över bacillerna? Dom bestämmer jag tyvärr inte över.
Intaget av sötsaker, det bestämmer jag över.
Vem är det som undrar?
Skicka en kommentar