Att omfamna sin ålder

Förra veckan kände jag mig som tjugotre.

 Igen.

Grottade ner mig i ljuvliga student-partajar-minnen

och headbangade halvmoget i bilen till ouns-ouns-ouns-musik...

Tillsammans med kidsen.

All we ever hear from you is blah blah blah

So all we ever do is go ya ya ya

And we don´t even care about what they say

Cause it´s ya ya ya ya

Blah blah blah blah....

Idag fyller jag dubbelfyra.

Men känner mig som åttiosex.

Åtta. Sexa.

Eller åtminstone känner jag mig så trött.

Som åttiosex.

Då är det förbaskat svårt att omfamna sin ålder.

Gilla läget.

Även om jag gillar ryggläget i loungesoffan

och somnar där två gånger!?

Och får fotbad och massage av lil´sis.

(fotvård, också lite pensionärsvarning, eller?)

Med ett skum som växer ända upp till knäna.

Fyrtiofyra alltså.

Fyra. Fyra.

Tre kilo tyngre.

Två minuter långsammare.

Och fyrtiotvå år tröttare....

Nä jag längtar tills jag känner mig som tjugotre igen.