Vår bästa tid är nu

Om några veckor är det studentdags.

När jag tog studenten 

(för tjugofem år sen?!)

samlades vi högtidligt i skolans gymnastiksal.

Där delades det ut stipendier till de duktigaste eleverna.

(inte till mig dock, jag hade fullt upp med pojkvän på den tiden.

Dessutom var råplugg och prestationsångest inte min grej då 

och jag levde mitt liv i mellanmjölkens land)

Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer "

och en än äldre man, 

med en titel som jag helt glömt bort,

höll ett tal till oss,

 vilket upprepningsvis innehöll orden 

vår bästa tid är nu.

Jag kommer ihåg att jag ifrågasatte just de orden.

Det evinnerliga tjatet.

Vår bästa tid är nu?

På riktigt?

Skulle det inte bli bättre än så där?

Nånsin?

Jag hade mest oro över livet efter detta.

Livet efter gymnasiet.

Det oskrivna bladet i vuxenlivets biografi.

Fast tänk om det inte alls var så han menade.

Tänk om han menade den här tiden.

Maj.

Juni.

Tänk om han menade tiden mellan hägg och syrén?

När rapsfälten är gyllengula

och man packar matsäckar till ungarna, tre dagar i veckan?

När jackorna åker av och shortsen på?

När man påminner om solkräm

och man framåt kvällen inser att barnen glömt?

Eller bara lyssnat på ett halvt öra igen?

När cyklar man ner till bryggan på morgonen,

i endast bikini och badrock?

När man vill gå barfota i löpardojorna,

men är rädd att fossingarna sen ska lukta ostbåge?

När man klickar hem skolavslutningskläder på nätet?

Och man helst av allt,

 bara vill ligga och läsa böcker utomhus?

På trädäcket.

För om det är så han menar, 

då håller jag med om att vår bästa tiden är nu.