Det känns i knäna idag, när jag tar mig ner mot dalen.
Baksmällan från igår.
Från ett vackert Vårrus inne i stan.
Med min sämsta resultattid - ever!
Det blir väl så när man inte förberett sig ordentligt.
När man inte ätit glass kvällen innan.
Eller sörplat i sig, sin traditionella chiapudding.
Och om sanningen ska fram,
som man tränar får man ligga.
Och jag har inte tränat tillräckligt.
Så då får man ligga.
Längre bak i löparfältet.
Men idag är det ledig fredag.
Och vi är i Körsbärsdalen.
Det är ett sånt där ställe, som står skrivet på min bucketlist.
Ett sånt där ställe som är så lätt att missa.
År efter år.
Eftersom blomningstiden är så kort.
Men idag lyckas jag.
Locka dit mamsen.
(hur snygg mamma får man ha?)
Och nästintill bedövas av allt det vackra.
Det är som i sagornas värld.
Som i Astrid Lindgrens värld.
Trädkronor fulla med vita blomster.
Och kanske är det för att någon,
nära min hjärta,
nyligen lämnat vår värld....
....kanske är det därför,
som jag tänker att det här vore en plats att få färdas till,
livet efter detta.
Jag kan nästan se henne gå här omkring.
I vita, skira kläder.
Leende.
Och tillfreds i Körsbärsdalen.
Tillfreds över att ha fått lugn i paradiset.
💗
Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar