En bild säger mer än tusen ord...

 

Favorit i repris.

Kvällsbad nere vid kanalen.

Fika i solens sken.

I sällskap av vänner.

 

Life is good!



Alltid vid min sida

 

 

Den borde alltid vara vid min sida.

Kameran.

Den borde absolut vara med mig dagar som dessa.

Då jag och min gymnasiekompis och våra fyra barn

åker ner intill kanalen för att bada.

Där kvartetten i blandade åldrar står på rad längs bryggan,

för att fånga räkyngel med sina hinkar.

Där dom badar i Östersjövatten och sen rullar sig i sanden.

Där dom kiknar av skratt och för en stund liknar små sandfärgade chokladbollar,

 för att sen göra om proceduren igen.

Och igen.. och igen... och...

 

Jag missar det tillfället.

Att föreviga de sandfärgade chokladbollarna.

Men när vi kommer hem äter vi Flygande Jakob,

som smakar ljuvligt och lite åttiotal.

Snor ihop lite glassclowner till efterrätt.

Och stillar dagens glassbehov.

 

Men kameran borde alltid vara vid min sida.



Kramar ur det sista

Sista lediga semesterveckan.

Jag kramar ur sommaren rejält för sista gången.

Vägrar låta nån slags jobbångest klamra sig fast.

Vägrar ha dåligt samvete för allt det där man tänkt göra, men som inte blev gjort.

Typ rensat garderober och skåp. Målat lister. Eller fixat fotoväggen.

Vägrar acklimatisera mig och lägga mig i tid.

Snart kommer mörkret och en massa inomhustid.

Snart kommer alla måsten. Väckarklockor som ringer

och barn som ska skjutsas till höger och vänster.

Det tar vi sen.

 

Nu njuter vi färdigt först.

Hänger på stranden.

Hoppar bland vågorna.

Drar hem flera kilo sand i fickor och väskor, varje eftermiddag.

Stillar mina nya not-pregnant-at-all-cravings med mjukglass.

Sitter ute i de ljumma, fuktiga sommarkvällarna.

Läser en bok - Blå koral.

Och kramar ur det sista...

 



Utan dina andetag

Det vackra vädret påskyndar inte direkt bildredigeringen.

Det är så många foto, så jag vet inte vad jag ska välja.

Så jag tittar bakifrån och hittar det här.

Bröllopsnattens sista bild.

Avslappnade, kära och lyckliga.

Jag tänker på ceremonis mest tårfyllda del.

Då solisten sjunger och jag ska fotografera.

Men ögat har svårt att nå sökaren. Fullt av tårar som poppar ut.

 

Kent´s "Utan dina andetag"

Vackert - oavsett om man är Kentfantast eller ej.

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag

Man kan lära gamla hundar springa...

Fuktiga stolsdynor, en lykta och en bok.

Mitt sällskap där ute i trädgården, i augustikvällen.

Invirad i täcket, precis som jag vill ha det. Så som jag tycker bäst om.

Och i mitt nya nattlinne såklart. Mitt underbara, härliga nattlinne.

Det som jag vann hos Den enarmade banditen för några veckor sen.

 Det som fick mig att hoppa jämfota av glädje.

 Det som jag vill använda som klänning och strutta runt i mest hela dagarna.

Det som fick skyla kroppen min efter en dusch, efter dagens löprunda.

Inte vilken löprunda som helst. Min längsta ever.

Min första sprungna mil på trettioåtta år.

Det jag trodde var en omöjlighet för mig.

Men man visst lära gamla hundar att springa...

Det kan man.



Sånt som jag är bra på

Jag är förbaskat bra på det här med semester.

Jag är bra på att trivas tillsammans, och äta god mat, med våra vänner.

Stiga upp sent på morgonen, utan att nån väckarklocka ringer.

Att slänga mig i havets vågor och busa med alla barn.

På att slippa passa tider och äta glass i stora lass.

Bra på att efterhängset förfölja små söta barn med kameran.

 

 

Det där med semester alltså - jag bara älskar´t!

När man inte vet vilken ände man ska börja i

Vilken dag!

Jag vet inte riktigt vilken ände jag ska börja i.

Om jag ska börja berätta om Öppen bondgård nån mil utanför min hemtrakter?

Där vi lassade dit två bilar fulla med nyfikna ungar,

som visade sig ha extremt känslig näsa (som de höll för) inne hos kossorna

och där någon mumlade något att "vi borde ha tagit med tvättklämmor"?

Eller att jag innan jag satte ner min högra sko i en gigantisk koblaja,

 träffade på självaste Sederbladskan - den absolut snyggaste kvinnan på stället.

Jo, hon är faktiskt ännu snyggare i verkligheten.

 

Eller om jag bara ska hoppa över allt det där och visa bilder

från Magasin 36, där vi härjade loss i Butiken och Saluhallen?

Och blev helt yra i huvudet av allt vackert och gott som frestade våra ögon.

Jo, men jag tror att vi gör så.

Visar bilder och klunkar i mig massor med vatten.

För att släcka törsten efter kvällens vin och pizza med vänner.

 

Så gör vi...