Imorse, på vägen hem från dagis möter jag en bekant på parkeringen. Sist jag såg henne var det i sakta mak, med en stor kula på magen. Inte jättestor för att vara i nionde månaden, men klart synbar kula.
Idag hoppar hon nästan ur bilen och den runda bebismagen har trollats bort. Förvandlats från gravidmage till ett litet knyte som bärs runt i babyskydd. Ett exakt likadant sån vi haft till våra små, när dom var nyfödda. Där i, sitter en nykläckt liten bebis. Tolv dagar gammal. Tolv dagar! Invirad i blå fleecefilt och ser ut att ha det oerhört gott där han sover. Så liten, så liten. Jag har nästan glömt att de var sådär små. Det rycker till lite i livmodern på mig. Visst skulle det vara mysigt att få uppleva det där en gång till. Sniffa bebis (finns det nåt som luktar godare än små bebisar), vandra runt i mysbyxor och bara fokusera på sin lilla familj och att det åtminstone är bra om man lyckas få fram mat på bordet.
Det skulle verkligen vara mysigt att få vara med om ännu ett underverk. Samtidigt är jag så tacksam för de två underverken som livet gett oss. Två barn är inte alla förunnat. Även om vägen dit inte varit på en räkmacka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar