Nöjd över vinterns två nyinköpta jackor. En parkas och en popigare täckkappa. Sådana som mammor i min ålder har (vilken är 36 och inte 35 som jag tycks påstå i vissa sammanhang. Att jag är mammaledig är också en lögn). Ni vet så där lite lagom. Inte tonårsvulgärt och inte heller tantfult. Utan lagom moget. Lagom mammigt och glammigt. Känner att jag lagt ribban rätt. Jackor för kvinnor och småbarnsmammor i 30-40-årsåldern. Mitt i prick. Där jag har min tillhörighet.
Men så häromdagen ser jag en kvinna som är ute och går i "min" popiga täckkappa. Eller en likadan. Likadan jacka, men på en pensionärskropp. Helt plötsligt känner jag mig inte så popig längre. Utan väldigt tantig.... Har jag gått och köpt en tantkappa nu? Eller är det hon som inte inser att hon är lite för gammal för denna? Att detta är en jacka för småbarnsmammor i 30-40-årsåldern? Är det hon som försöker släta ut sin ålderdom med en botoxjacka? Eller har jag gått och blivit övermoget?
Man vet ju själv hur snabbt det går när man köper frukt i affären. Där ligger dom snyggt upplagda, visar sina behag och lockar. Men efter kort tid hemma i kylen blir dom rynkiga och gamla. På nolltid. Tjoff! Var går gränsen egentligen mellan ett skinande blankt och spänstigt äpple, till en rutten skrutt halvvägs att bli äppelmos? Gränsen är hårfin, jag inser det. Här i Mittimellanlandet för kvinnor.
Fast å andra sidan har jag inga problem att åldras. Jag känner mig mer bekväm med mig själv. Är bättre på att prioritera saker och människor jag vill umgås med. Jag är gammal nog att ta mina egna beslut och göra som jag vill. Tänka mindre på vad andra ska tycka. Det är inte så dumt att vara där i Mittimellanlandet ändå. Och skulle jag känna mig tantig, kan jag ju alltid köpa mig en "rockigare" jacka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar