Avdelning 3

Fredagens besök hos örondoktorn visade att det inte fanns någon öroninflammation, inte heller något misstänksamt i halsen.
Vi var ju helt bombis på att det var nåt nytt klydd med öronen eftersom vi veckan innan fått veta att föregående inflammation, enligt odling, orsakats av elakare baciller än befarats. Detta innebar att E hade fått penicillin som kunde vara otillräcklig.... Så med detta i tankarna var vi ganska övertygade om att hon fått ett bakslag och att bacillerna blommat upp igen.
Men nej, så var inte fallet. Läkaren trodde på elakt virus och vi åkte hem igen.

Några timmar senare hade tempen stigit till 40,6!
Sjukvårdsrådgivningen tyckte att jag skulle avvakta (det måste vara sjukvårdens mest använda ord.) och se om inte febern sjönk efter kombinationen Ipren, Alvedon och ett svalt bad. Det gjorde den förvisso rejält, men tre timmar senare var den uppe på 41,0!!!

Det blev raka vägen in till barnakuten.
Tyvärr har jag hört att det brukar vara evigheters väntan där i flera timmar, för att sen bara bli hemskickade utan större hjälp.
Vi hade dock turen att få träffa en väldigt bra läkare som undersökte E utan någon längre väntan. (Klart att årstiden säkert gör sitt. Annat hade det nog varit om vi kommit dit i VABruari)
Hon var tidigt tydlig med att inte skicka hem vår hängiga tjej om de inte kunde fastställa någon definitiv diagnos. Flera prover togs - mycket ofrivilligt dock!
Storebror tillhör dom få som snällt ligger still på britsen och låter läkarna göra sitt. Lillasyster däremot skriker och fäktar vilt omkring sig, så fort en "vitrock" tar i henne. Och gudarna ska veta att hon är stark! Den stackars manlige sjuksköterskan var helt svettig efter provtagningen och vår lilla argbigga var nådigt förbannad och ledsen trots den höga febern. Han kallade henne "en stark liten dam med stor integritet". Vi kan bara hålla med :-)

Snabbtesterna visade på misstänkt uvi och när de gäller barn så behandlas detta intravenöst. Vi blev omgående inlagda på avd 3(utredningsavdelningen), vilket jag tycker är skönt. Det är inte på något sätt skoj att vara här, men det känns tryggt och jag uppskattar när läkare tar patienter och deras oro på allvar. Efter en bilfärd med en slö dotter och hundra hemska tankar, kände jag mig bara lättad av det beskedet.

Att sätta nålen i hennes lilla arm var hemskt. Hon grät och jag likaså. Hon skrek och fäktade ännu värre än nere på akuten.
Men efter två dagars dropp och antibiotika har vi fått en piggare tjej igen. Emellanåt är det bus i blick och förhoppningsvis får vi snart komma hem.

Stackars liten som mått så tjyvens och haft så hög feber i denna sanslösa värme.
Hon är verkligen inte förtjust i syrrorna och deras "tjänster" (tro jag det), men jag är väldigt glad och tacksam för all hjälp vi får.