Tar en semla till

Tankarna kring bloggen har länge känts som att den står och trampar vid en fyrvägskorsning. Vilken väg ska den välja? Vilken väg är mest jag? Åt höger eller åt vänster för nya nischer? Gasen i botten rakt fram eller en u-sväng för att köra hemåt och å sen lägga ner? Ibland tvivlar man på sig själv och tappar kreativtiteten. För att sen hitta tillbaka igen.

Idag fick jag ett mail som berörde mig djupt. En väns tankar om min blogg. TACK! Det fick mig inte bara besluta mig för att fortsätta, utan även hur. Jag insåg att det här är ju jag och det är så jag vill ha det även i fortsättningen. Bilder, ordlek, recept och anekdoter. Det finns inga tvivel längre. Jag fortsätter mitt race, just för att det är jag.

Jag tror jag tar en semla till på det. Amen.

Pippi på Pippi

Jag antar att jag inte är den enda som har en dotter som har pippi på Pippi. Det finns säkert en hel drös med tvååringar, treåringar eller ännu äldre som bara vill vara som Långstrumpan herself. Jag menar stor, stark och lite lagom busig - vem vill inte vara det? Ha en apa på axeln och rida omkring på en häst? Visst, vår röda är kanske inte helt identisk med orginalet, men prickig är den iallafall.

Att smidigast komma ut från Lindex numera när man är där med sin två-och-halvt-åring, är att hala fram plånboken och vackert betala några slantar. Eller att inte ha med sig några Pippitokiga barn alls i den affären just nu. För egen del blev alternativ nummer ett. Men det ska erkännas att jag gärna bjuder på det.

Inställd städhelg

Jag vet verkligen inte var helgerna tar vägen. De liksom försvinner lika snabbt som man knäpper med fingrarna. Schvisch! Jag hade bestämt att jag verkligen skulle städa. Men att städa är som att tentaplugga, man bara måste göra allt annat först. Typ ut och promenera och baka. Bli bjuden på middag hos trevliga vänner och sen kosta på sig en sovmorgon på det. Läsa bloggar och sy färdigt kuddar till sonen. Försöka laga jeans men utan resultat.(Hushållets byxor i storlek hundrasexton förbrukas snabbare, än tiden det tar att äta upp en brödlimpa.) Eller kan man ju ge sig ut på en jag-måste-ha-shoppingrunda. Och för bästa resultat så tar man med sig sonen som ps, eftersom han alltid tycker att allt är fint.


Men att försöka sladda förbi Vindåkra för att kolla sjuttiorean i elfte timmen var kanske lite väl förhoppningsfullt. Åtminstone när min stackars ps först fått hänga runt på IKEA med en drös heminredningstokar och lika många vintersportsfånar (inkl mig själv) på Stadium. En lönesöndag dessutom. Sockerhalten och tålamodet var liksom inte på topp (helt förståeligt). Och istället för gå loss på trevliga reafynd (läs fönstershopping om du är gift med mig. Jag skulle bara titta....) resulterade vårt besök där istället i en söndrig glaslykta ute på gården. I all välmening förvisso, men det blev lite tokigt.

Men det där med städningen. Det blir nog inte så mycket mer med, den här helgen. Snart tågar en ny vecka in, med en ny helg på sluttampen. Och då är det kanske dags att kavla upp armarna igen. Men nu håller jag kväll. Sätter mig framför burken och kikar på min lykta som står där intill. Den jag gått och funderat lite på och gett till några vänner. Igår blev en sådan min. Efter att mannen varit på shoppingtur.

Frossiga fredag

Ledig fredag, den bästa fredagen. Firas med busstur till frisören, grön hårfärg och pannkakslunch för de små. Pannkakor med sylt och grädde. Eller kanske mer grädde med pannkakor och sylt för den minsta. Hon frossar grädde direkt från skålen. Den står betydligt högre i kurs på priolistan än pannkakorna själva.


Hemma vid eftermiddagsfikan fortsätter vi det onyttiga svullandet (årets första semlor). Vi tittar på en världskarta och pratar om olika länder. Att det finns många fattiga barn i Asien och Afrika. I berättar själv att barnen där inte har några leksaker. Eller någon mat. Det är synd om dom, tycker han. Uppriktigt och empatiskt. Jag frågar honom hur man ska göra för att hjälpa de barnen så att de inte svälter.
- Man kan skicka lådor med mat till dom. Med bananer, skinka, tårtor och sånt.
- Eller så kan man ge pengar till olika företag som hjälper till att köpa medicin, vatten, mat och sånt till barnen, säger jag.
- Men vi kan inte ta mina pengar som jag har där uppe. (han tänker på sin välgödda spargris) För dom ska jag ha när jag jobbar som polis när jag blir stor (killen vet tydligen att polislönerna är dåliga och att man i tidig ålder måste lägga undan till sin pension).
- Men kan du inte ge bort lite pengar till barn som inte har nån mamma eller pappa? Och varken mat eller vatten?
- Nä dom ska jag ha på banken. Kanske kan jag ge pengar när jag blir lite större. När jag är lika stor som pappa är nu?

Efteråt ska han och lillasyster leka kondis och sälja kakor och glass. I har utsett sig själv till kassabiträde och kommer fram till oss och ger tre kronor att köpa varor för. Sen säger han:
- Men ge dom inte till dom där......dom där som inte har några pengar. För det är mina favoritpengar...

Mamma Muffin

Egentligen frågar jag mig hur jag ens kunde tänka tanken? Att köpa dessa, för att sedan lägga undan dom som en fin ge-bort-till-fika-present? Jag? Mamma Muffin herself? Tillika Bullmamma OCH Kakmonster!

Jag gillar verkligen att ge bort saker som jag själv tycker om. Men nu tror jag att jag gått förbi gränsen. A-must-have för egen del, och sen kan jag ju köpa fler till nära och kära.

Underbara handdukar med cookies på. För bara femtiolappen på Åhléns. Dessutom vårkänslor på köpet. I form av grönrutig handduk :-) Ja, tack!

Dra mig baklänges...

Rundvandring på sonens blivande skola avklarad. SKOLA?! Till hösten börjar han förskoleklass och jag absolut ingen aning om var dessa år tagit vägen. Om några månader har vi en skolkille här hemma... Comprendo nada.
Sen går åren visst ännu fortare sägs det. Hur det nu kan göra det?
Nä tryck på stoppknappen! Eller dra mig baklänges, för jag hinner inte riktigt med.

Trött som en gnu

En stekhet liten E brevid sig i sängen, gav ingen bingo på sömnkontot inatt. Tre av åtta timmar fick jag till. Känner mig trött som en gnu, som jagats genom hela savannen av det stora kattdjuret.

Dagen har, tack och lov, bjudit på en piggare tös. Så pass pigg att vi roat oss med att baka nya cupcakes - goda men tyvärr inte lika goda som de föregående. Och tagit några lugna premiäråk på snowracern i lilla backen utanför. Om sanningen ska fram, så är det ganska trevligt med lite snö ändå. Lite knaster under fotsulan och glada barn i backen. Därmed inte sagt att jag inte kommer välkomna våren med stor öppen famn, när den känner sig redo.

Tre små ord

Tre små ord, kan betyda så fantastiskt mycket. Och kännas så stort. På kvällarna ligger jag och lilla E i sängen. Näsa mot näsa. Hon klappar mig på kinden med sin lilla hand och säger: "Ja om dej, mamma. Åsså pappa, åsså Iiiisak, åsså mamma"...

Dagens bästa stund. Några minuter efteråt brukar hon somna. Och jag ligger kvar och tittar på en av mina fina guldklimpar. Njuter av att vi fått möjligheten att uppleva den stora kärleken.

Barnens dag

Det är så många måsten som ska göras på helgerna när man är ledig, att det knappt känns som att man är ledig. Det ska handlas, researchshoppas, tvättas, strykas, tränas fotboll mm. Men idag har det verkligen varit barnens dag. Och jag önskar att vi hade fler sådana mysdagar tillsammans utan "måsten". Idag har vi spelat spel, pusslat, målat med vattenfärg, gjort potatistryck med mina avdankade akrylfärger - vilken hit, det kommer vi absolut göra snart igen.


Men dagens mest uppskattade var nog att snön kom till byn. Längst ner till södraste södern. Barnen var övertjusta i att få ha snöbollskrig med sin mamma och pappa. Och sen kanelbullar och varm choklad med marshmallows på det när vi kom hem. Det måste varit pricken över i.

Det är sant att jag fortfarande längtar efter sol och vår. Men lite snö istället för regn och rusk, det är inte så dumt det heller.

Herre i sin egen koja

Under julledigheten gick symaskinen varm ett par dagar. Sen tog kreativiteten hastigt slut. Men fram föddes iallafall skynke till I´s säng, där han nu har en koja som han kan vara herre över. Eller som en extra övernattingsplats om så skulle behövas. Mestadels används den till sagoläsningen om kvällarna. Men den sköna madrassen har även uppskattas av oss vuxna. Dit man kan smita mitt i natten om det skulle vara trångt i en-och-sextio-sängen. Och det händer.

Nu är det bara lite extra kuddar som saknas, men dom är på gång. Trust me.

The voice

Lång arbetsvecka äntligen till ända. Två dagar med bara familjen som sällskap. Vilket passar mig perfekt. Med mitt übersociala arbete kan det vara skönt att bara få ha en hemmahelg och hänga i soffan. Ögoninflammtionen verkar ha dessutom hittat tillbaka till vårt hus. Eller har den kanske aldrig lämnat oss? Blir inte klok på det rikitigt. Den sätter hur som helst käppar i hjulet för ett socialt umgänge.

Fredagsmys? Mannen min har kollat på The Voice och käkat poppisar. Jag har svårt att vara utan Skavlan, så jag fick ta tjockteven på övre våning. Tillsammans med egengjord Rocky Road. Sörjigt, geggigt, nytänkande och gott. Och en sockerchock. Man tager vad man haver, som Cajsa Varg sa.
Fast Skavlan bjöd på sin egen The Voice - Emeli Sandé. Never heard of her before, men fasen vad det är jag i musiksmak. Jag vet vad jag ska lyssna mer på i helgen.

Min egna paviljong

Innan jul hade jag tänkt köpa mig en egen lite julklapp. Men velade lite över vad jag skulle slå till på. Dagarna rusade iväg, så jag gjorde slag i saken först efter jul. Hittade flera fina zinkhus hos Broarne (åh, så mycket annat fint det finns där också) och slog till på en alldeles egen liten paviljong! Och som jag trivs med den. Ljus i ett hus, som sprider ljus i vårt hus.

Imorgon är en annan dag

Det finns dagar då man bara vill hoppa i sin Aliendress och dra till Mars. Eller till någon annan planet ännu längre bort i solsystemet. För att slippa stiga upp halv sex, ha inskolning, konfronteras med jobbiga föräldrar (jo det finns sådana. Det är säkert), jaga små knattar tills alarmet för hjärtattack lyser, riva loss sofföverdraget för att en av vildbattingarna fått tag i en pensel med färg på och gjort en "sofftavla".... med mera...med mera...

Dagar då man längtar efter att få tvätta och städa där hemma istället. Eller få sjunka ner i soffan och klämma en tvåhundragrammare. Mjölkchoklad. Ta igen andetagen som tidigare gått förlorade. Inhale, exhale. Mumsa och njuta.

Imorgon är en annan dag. En ny dag. Med nya förutsättningar. Med mindre kaos och mera trivsel. Imorgon är en annan dag...


Finns det inte vissa likheter med Alf?

Blog Award

Jag har fått min första Blog Award! Och ingen är gladare och tacksammare än jag. Det är Jennica & Nellie på deras mysiga blogg Kanel & Cayenne, som varit gulliga och delat ut den till mig. Tackar så hjärtligt!

Utmärkelsen är en Liebster Blog Award, vilken man i sin tur kan dela till fem andra bloggare som har färre än 200 följare. Jag har valt fem bloggar som ligger mig extra varmt om hjärtat.

Borta bra men hemma bäst
Gottegrisen
Johanna Lanner
Louise´s blog
MedHjärtat

Ni får gärna dela ut awarden till fem bloggar som ni tycker extra mycket om. Meddela dem genom att lägga en kommentar till dem. Ni får gärna länka till mig i inlägget.

Piece of pie

Det är pajernas helg nu. Iallafall i vårt lilla hem.
Gårdagen bjöd på välbehövlig fri fredag (man ska starta lugnt) med en busstur till centrum och bvc. Till barnens stora lycka. Därefter fika med vänner och äppelpaj.

Nu ny dag. Och ny paj. Jag och I ska på tu man hand till kompisar på hemgjord pizza. Och lite lek och spel förstås. Jag står för efterrätten, som redan är gjord. En paj som är plättlätt att göra och ändå smakar mumma. Piece of cake, helt enkelt. Eller kanske "piece of pie"?




Hallon- & blåbärspaj 3-4 pers

100 g smält margarin
1-1½ dl socker
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 pkt hallon- och blåbär (ca 250g)

Häll bären i en pajform.
Blanda ihop smält margarin, mjöl, bakpulver och socker till en deg.
Smula sen degen över bären.
Gräddas i ugnen 225 grader, 20-25 minuter.

Voila!

Light, please!

Trots sju års boende i vårt hus, saknas det en och annan taklampa. Man vänjer sig liksom utan och glömmer sedan bort.

Maskrosen har länge legat mig varmt om hjärtat. För någon vecka sen slog jag till och sen fick mannen sätta ihop. Allt enligt Ikeakonceptet. Nu hänger den så vackert i taket i väntans tider. Väntar på en elektriker, som kan fixa och trixa. Dra sladdar och dona. Sen ska den lysa vackert få. Så fort jag knäpper med fingrarna och säger "Light, please!"

Som alla andra

Försöker aklimatisera mig till vardagslivet med jobb, hämtning och lämning på förskola, laga mat, bla, bla, bla...bla, bla, bla... Inte för att jag tycker vardagen är tråkig, tvärtom. Vardagen är egentligen då man har det som bäst, fast man lätt glömmer bort att uppskatta det livet. Men vägen tillbaka till rutinlivet gör mig trött och mindre kreativ. Bloggen hänger på halvstång, liksom kreativiteten, nattsuddandet och pluggandet. (det sistnämnda har knappt lämnat marken på sin resa uppför).

Just nu uppskattar jag mest tidiga kvällar, nedbäddad i en skön säng. Med en bok framför lysmaskarna. Det är min nivå just nu. Hängandes över samma bok som alla andra. Och faktum är att jag är riktigt fast...

Bye, bye

Bye, bye jullov. Hello ny vårtermin. Definitivt. Även barnen är tillbaks till verkligheten from idag. Med rutiner, tidiga morgnar och likadant kvällar.
Två som dock fortsätter leva La Dolce Vita, satt snällt och väntade på oss i fönstret när vi kom hem. Troligen har de hängt där hela dagen. Placerade för att vinka av barnen imorse och välkomna dom på eftermiddagen.

Dan före dan

Så vitt ögat kan se. Smällebär i all sin prakt. De som lyser upp de uttråkade och gröna markerna i Skåneland. De som saknar vita flingor längst upp på sin hjässa.

Kan inte påstå att jag direkt saknar snön. Men hellre höra snön knarra under skorna, än att tvinga sig ut i denna grå dyngiga massa. Dag ut och dag in. Inte konstigt att man känner sig som trött, tröttare, tröttast. Imorgon är ledigheten slut och allvaret är åter på sin plats. Det är goodbye ligga-å-dra-sig-i-sängen. Och hello till långa arbetsdagar och klocka-på-ringning.

Kunde inte...

...sagt det bättre själv.
Marcus Birro gör det så förbaskat bra.

Mot ljusare tider

På väg hem genom Skåneland. Från norr till söder. Längs fjärde Europavägen uppbarar sig en brinnande solnedgång. Rakt över Sundets pärla och bort över kontinenten. Vi går mot ljusare tider. Även om dagen bara förlängts med 16 minuter sen vintersolståndet, så går ljusets resa i rätt riktinig. Amen.

Kling å Klang!

Hänger i soffan och kollar på reprisen av "Året med kungafamiljen." Bilder på Carl XVI Gustav och prins Carl-Philip visas från Monacos sommarbröllop.
I undrar då stilla: "Vem är det?"
Innan vi vuxna hinner svara, skriker lillasyster övertygat: "Kling å Klang!"

Hung up på Astrid Lindgrenfigurer, eller vad?



Bilderna är lånade av Aftonbladet

Vårkänslor

Stormens vindar gör mig osäker och förvirrad. Förvirrad över pågående årstid. Enligt kalendern är det vinter. Men utanför fönstret har hösten fått nya krafter. Det känns som att årstiderna spelar oss ett spratt. De kör på fel håll mot enkelriktat. I hemmet försöker jag skapa lite vårkänslor. Favoritblommorna står på bordet och ger hopp om gröna träd, sköna dagar på trädäcket och fika i uterummet.

Vår bästa tid är nu

Så skönt det är när hela familjen är ledig tillsammans. Det är först nu efter jul och nyår som jag känner mig avslappnad. Tar bort "måsten" och byter ut mot "vill". Prioriterar bort hushållssysslor och städning och njuter istället av skridskoåkning med mina favoriter. Eller att ligga i soffan och titta på teve, åka till barnens favvoställe och äta lunch... Använder min tid till viktigare saker med mina guldklimpar.

Jag hade gärna kört en favoritvecka i repris, men på måndag börjar allvaret. Då man snabbt blir inkickad i ekorrhjulet igen. Det som bara går runt, runt. Utan tid för reflektion. Utan tid att fundera. Jag är så glad över att jag tog långledigt över julen. Som jag behövde det och som jag uppskattar det.

Läser just nu...

Snubblade över den här boken av en händelse. Vilket jag är glad över.
En roman om ett annorlunda föräldraskap och de påfrestningar och utmaningar det innebär att leva med ett autistiskt barn. Men även om kärleken. Den lämnar ingen oberörd.

En bok jag absolut inte skulle vilja vara utan.

Till min kära make

Älskade make,
Jag har något att bekänna.
Jag inte bara pratade med C tidigare ikväll. Jag var inte bara hennes klädråderska. Jag... Jag... handlade visst lite också. 70% rea på Pompan. 70%! Och hon höll ju ändå på att beställa. Det bara blev så. Fast jag tror att det blev bra iallafall. Jag tror vårt lilla troll kommer gilla sin nya finkappa.

Promises?

Det blev bra. Med huvudrätten alltså. Inbakad oxfilé med potatisgratäng och madeirasås. All by my self. Jag som inbillat mig att jag inte kan göra sås och därmed avstått. Pyttsan heller. Den punkten kan strykas från min negativa-fördoms-lista.
Dessert - Trippelchokladterrin. Ännu ett nytt experiment, som vi kommer göra fler gånger. Dock som mindre portioner. Lite väl mastigt, även för mig som sällan spottar i dessertskålen.

2012. Nytt år. Nya förväntningar. Nya tillskott i min vänskapskrets. Mmm...mysigt! Det ser jag framemot. Just vid tolvslaget avlades inga löften. Men under dagen har jag lovat mig själv att:

* Bli flitig med tandtråden
* Promenera minst tre gånger i veckan
* Avsluta min kurs "Visuell kommunikation". Som är på kvartsfart. Men i mitt tempo, långsammare än snigelfart...