27 september 2006

Redan när jag var i tredje/fjärde månaden, fick J för sig att vår lille bebis skulle anlända den 27 september. Beräknad födelse enligt sista mens och ul (jo det var samma datum!) var den 1 oktober. Själv vågade jag inte tro så tidigt att vår lille Hoppe skulle stanna kvar så länge, men hoppet fanns där - i oändliga mängder...

Gissa om jag blev bra förvånad när vattnet plötsligt gick halv sex på kvällen, onsdagen den 27:e?! Vad var nu detta? Hade min sambo (numera man) lyckats pricka in exakt födelsedag för vår lille parvel? Lite kusligt, men samtidigt charmigt! Lycklig över att det var på gång, men samtidigt lite nervös/orolig inför den stundande förlossningen. En timma senare var vi på förlossningen och kvällen till ära hade vår absoluta favoritdoktor jour (vad är oddsen att hon och en till, var de enda läkarna av annars 50 ordinarie?) Vi hade säkert varit där tidigare, men J envisades med att göra färdigt pastasalladen innan vi åkte. Jo jo, den var attans viktig av någon anledning (snacka om cool karl).

Det var stressigt inne på förlossningen och eftersom mina värkar inte var så "starka" (tyckte barnmorskan) fick jag vänta ytterligare två timmar innan jag blev undersökt. Det sista jag fick höra innan jag åkte in till undersökningsrummet var, "Du får nog förbereda dig på att åka hem igen". Så sjutton heller, tänkte jag. Jag ska inte åka hem. Och jag fick min vilja igenom. För när bästa Katarina undersökte mig, hade jag passerat "inskrivningsgränsen" med några centimeter. Haha, "gott mos" tänkte jag och sa det dessutom högt till "åskådarna". Ganska stolt och glad över att jag klarat mig så bra ifrån den förväntade smärtan.

Smärtan kom dom två sista centimetrarna, men då var det försent för epidural. En smärta som absolut inte går att föreställa sig innan. Jag blev helt överrumplad, från 10 till 120. My God! Jag blev tröstad med att det skulle troligtvis vara klart före midnatt.

00:35, torsdagen den 28:e, kom han vår lille prins! Efter utdraget krystarbete och med hjälp av sugklocka. Smärtan var puts väck och jag var den absolut lyckligaste mamman i världen, tillsammans med världens lyckligaste pappa. Obeskrivlig kärlek och inne i ett lyckorus! Full av hormoner (snälla sådana) som gjorde att jag inte kunde sova något den natten. Jag kunde inte låta bli att titta på underverket. Jag försökte blunda men öppnade ögonen för att se den lilla uttröttade krabaten sova brevid, om och om igen.. Världens vackraste barn hade anlänt och han var hos oss.

Idag fyra år äldre och fortfarande världens vackraste pojke. Kärleken är minst lika stor om inte större, till honom och lillasyster. Jag har uppnått mina drömmars mål - två barn, det kan inte bli bättre.

Pastasalladen? Ja den kom verkligen inte till nytta. J gjorde den färdig, men med till förlossningen kom den inte. Den stod snällt kvar i kylen, lite vissen, tre dagar senare när vi kom hem.