Äntligen en härlig höstdag! Vilket väder! Skönt att få slänga av sig jacka och kofta och få lufta armbågarna lite. Fler sådana dagar tack - gärna hela september och oktober! Ja okej, nån regnig dag kan jag stå ut med, men bara lite för den här hösten har varit bedrövlig rent ut sagt! Jag som egentligen älskar hösten, känner mest bara ångest. Jag fick inte säga adjö till sommaren på det sätt som jag ville. Jag ville ta ett långsamt farväl, men istället byttes sommaren till höst (kall och odräglig sådan) över en helg. Och jag har gått omkring och grämt mig över det är dags att göra entré i vinterhalvåret igen - innebärandes en massa baciller, sjuka barn och ett dåligt socialt liv. Vi hann ju för sjutton inte vara bacillfria en månad förrän det var bacillvarning igen - och värre blir det...
Men jag har insett att det leder ingenstans över att gräma sig. Jag vill inte sitta av mina sista föräldralediga månader och bara vara bitter, det gäller att ta vara på här och nu. Försöka njuta och tända ljus - det har trots allt sin charm det också.
Dagens vackra väder till ära, unnade jag mig att ta på mig kjol och kalasbyxor. Eller snarare kalastight, för fötterna saknas nertill. Anyway, "kalasiga" i vilket fall som. Tokigt namn bara. Jag kan förstå vart det kommer ifrån, då alla små söta flickor på åttiotalet (och än idag) sprang omkring i klänningar och tjocka strumpbyxor på kalas, tillika en kalasuniform. Men hur kalasigt är det egentligt med ett par strumpbyxor som hela tiden glider ner i grenen - från centimetrar till decimetrar? Inte kalasigt alls! Och ännu mindre kalasigt är det att det kändes likadant när jag var fem, som nu när jag är trettiofem. Det har verkligen inte hänt ett jota på den utveckligen under trettio år! Är inte det konstigt? Med tanke på hur utveckligen rusat iväg på bla tekniska fronten?
Nä vi kvinnor får nog ta och dra i våra kalasbyxor även i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar