Kjell Gnäll och hans vänner

Det är nästan så att jag skyr lekplatser numera eller andra offentliga ställen där barnfamiljer håller till. Ställen där mammor och pappor beklagar sig över förskolor och skolor. Hur dålig koll förskollärarna har på barnen, hur de bara står och pratar med varandra på gården, att man inte får reda på hur barnen har det om dagarna, vad gör dom egentligen, ny personal osv osv. Värst är det nu på hösten då rutinerna går igång igen, precis som att gnällbehovet lagt sig under sommaren men poppar upp igen.

I regel är det föräldrar som inte känner mig personligen som vill få in mig i diskussionen, kanske få medhåll? Förut gick jag in i diskussionen och höll med om de brister som ibland finns men också var tydligen med vilket enormt jobb som förskollärare/lärare gör för att barn och föräldrar ska må bra. Och att småpratet ute på gården oftast handlar om barnen eller annan information om verksamheten som ska förmedlas kollegor emellan för det hinns inte med någon annan tid under dagen. På kontor är det bara att sammakalla till ett möte för att förmedla nåt viktigt. Här är det inte lika lätt (för vem ska ta hand om barnen under tiden?), utan man får ta det på gården med varandra.

Det konstiga är ändå att de föräldrar som har så mycket åsikter är oftast dom som har noll koll på sina barn på lekplatserna!? Ungarna får härja omkring hur som, medans de vuxna står och pratar. Eller är det dessa föräldrar som gärna lämnar in sina sjuka barn till förskolan för de "har inte tid" att vara hemma, eller själva har semester men låter barnen (olagligt) gå på dagis. Eller inte ens läser informationen om vad barnen gör på förskolan.

Nu ger jag mig inte längre in i dessa lekplatsdiskussioner utan drar mig undan. Jag står med en fot i båda världar och är varken perfekt som förälder eller förskollärare. Jag är bara mänsklig, men jag aktar mig för Kjell Gnäll & Co. Det tar för mycket energi.