Jag har alltid sagt att min son inte ska flytta hemifrån förrän han fyllt trettio. Må hända att jag korrigerar mina tankar när han är i tonåren. Men jag vill att han ska stanna hemma med sin mamma och pappa länge, länge....
Att fem- och sexåringar rymmer hemifrån är ingen nyhet. Det tillhör liksom deras utveckling. Men det ska erkännas att jag blev lite paff när I under kvällen sa: "Om jag inte får en biltidning, flyttar jag hemifrån". Sådan dealer eller utpressningar funkar inte i det här huset. Så han tog på sina pjucks, stängde yttterdörren och drog. Vi lät honom gå. Puts väck på bara några sekunder.
Jag hittade honom ganska snabbt och smög försiktigt bakom för att se vart han skulle flytta. Jag menar, det är bäst å veta ifall han inte tänkt skicka flyttkort. Jag såg hur han gick några meter, stannade och tittade sig omkring. Fortsatte gå ytterligare några meter för att stanna och se sig om, osv.
Jag gick ifatt honom och fick världens största kram. Och ett löfte om att han aldrig, aldrig ska flytta hemifrån.
Nu ligger han tryggt i sin säng. Har pratat sig själv trött. Som oftast. Där sover han nu, världens finast pojke. Jag vet att jag är partisk, men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar