I är just nu inne i en period då saknaden efter morfar är stor. Han säger ofta "Jag ville inte att morfar skulle dö. Han skulle inte röka cigaretter". Kloka ord från en klok pojke. Vi har berättat hur det ligger till. Att det var cigaretterna som förstörde hans lungor och liv. Så förbaskat onödigt.
För det är det som känns jobbigast med pappas bortgång. Att I saknar honom så. Iallafall periodvis. Han var en bra morfar och I hade gärna haft fler år tillsammans med honom.
Förra veckan när vi hälsade på lillasyster med familj hittade vi I och kusin E i sandtaget brevid husets sluttande vägg. Det grävdes ett djupt hål och det lades blommor brevid. Dessa små femåringar lekte att morfar begravdes. Om och om igen. Flera gånger denna vecka. Vi lät dom hållas. Fast att de liknade sandmonster när de kom in. Vi lät dom leka färdigt. Få ett avslut.
Igår kväll la jag mig på gästsängen för att lyssna till Monica Nyström. En tvåbarnsmamma i min ålder som förlorade sin man för två år sen. Jisses, vad tårarna rullade på min kind av hennes berättelse. Så rörande. Så hemskt. Vilken beundransvärd styrka hon består av.
Jag tror att vi gråter för lite ibland. Vi biter ihop och låter det gro inom oss. Samlar det på hög. Gråt och tårar känns fortfarande lite tabu. År 2011 och tårar är fortfarande lite tabu. Det borde vara tvärtom. Det borde ses som vackert att våga visa sina känslor och visa att man är mänsklig. Rensa kroppen från slaggprodukter och fyllas med ny luft och energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar