Föräldramötet kan strykas från listan. Done. Det är trevligt med föräldramöte när man befinner sig där som åskådare och förälder. Mindre trevligt som pedaogog, även om vi har trevliga föräldrar. Men ändå, det är skönt att ha det gjort.
Kvällens stora fråga. För gravida magar eller snarare deras matte. "Kan man få lov att ha sina barn 30 timmar under mammaledigheten? Femton känns lite lite." Var min ståndpunkt finns i detta är självklar. Min kollega väser mig i örat: "Varför skaffar man barn?" Ja svaret ser olika ut för olika människor. Varför skaffar man barn? Jag tycker inte ens om ordet skaffar barn. Byter ut det till vill. Barn är ett under och en oerhörd gåva, inte nåt man kan ta förgivet. Varför vill man ha barn? Och vad ska man fylla sina dagar med trettio timmar i veckan när man är föräldraledig? Getting the easy way?
Vet inte hur jag hamnar på hennes blogg. Jag förstår att det handlar om någon som förlorat ett barn. Vill egentligen inte läsa mer, men fortsätter för att få veta vad som hänt. Nyfikenheten vinner över förnuftet. Tårarna rullar ner för kinden. Ett-och-ett-halvt-åringen som i våras druknade i en trädgårdsdamm. Ångest. Obegripligt. Fasansfullt. Jag vill inte läsa mer. Förstår inte hur de tar sig igenom livet efteråt. Jag slår vad om att dom gjort vad som helst bara för att få en dag till med honom. Fått ha honom kvar.
Jämfört med dilemmat att inte få ha sina barn i förskolan mer än femton timmar i veckan under föräldraledigheten. En fis i rymden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar