Min son. Han gör mig stolt.
Visst, jag får tjata ihjäl mig varje morgon vid frukostbordet och vid påklädningen. Och vid några andra tillfällen förstås. Dag ut och dag in, suckar denna mamma åt detta eviga tjat.
Men han har den mest fantastiska egenskap en människa kan ha. Att vara en bra kompis. Att kunna säga ifrån men ändå vara hjälpsam och omtänksam. Leka med alla utan en massa bråk. Fy fasen vilken bra egenskap.
Sen om han blir hjärnkirurg, lokförare eller sopgubbe - it really doesn´t matters. At all. Bara han är en bra kompis och en god människa. En sådan som ger positiv energi och en som man gärna vill frottera sig med. Umgås med.
Vad annat kan vara viktigare?
5 kommentarer:
Ja, han är verkligen en fin kompis och en fin kille, er son. Lova längtar massor efter honom och hans lillasyster!
Kram
Det allra finaste! Gulligt!
Kram Linda
Håller med! Låter som om att du har en liten guldklimp!
Kram Jenny
Tack Hanna, du kan tro att han och vi andra längtar efter Lova, Vera och er!
Kram
Vilken fin egenskap! Det kallar jag att vara framgångsrik. :) Kram /Nellie
Skicka en kommentar