Jag minns det som igår.
Jag minns midnattstimmen då jag blev mamma till en son.
Världens vackraste. Förstås.
Hur svårt jag hade för att släppa honom med blicken.
Han, det ljuvligaste och mest efterlängtade underverket.
Han som låg och sov i sin lilla genomskinliga, plastiga bb-balja på hjul.
Varken jag eller han jag är gift med kunde sova. Eller titta oss mätta.
Varken den natten eller den kommande dagarna. Veckorna. Eller månaderna.
Totalt förblindad av det fantastiska.
Ibland kommer jag på mig själv att jag fortfarande gör detsamma.
Fast att de nu är sju och fyra.
Jag sitter vid sängens nedre ände.
Tittar på våra två fina barn. Kan inte se mig mätt.
Med tårar i ögonen.
Och med känslor fulla av kärlek. På gränsen till översvämning.
Kärleken till sina barn - så oändlig och så stor.
Det största.
Det vackraste.
Familjelycka och kärlek hos vänner
6 kommentarer:
Ja, visst är det magiskt. Tänk vilken tur våra barn har som fått sånna mödrar som älskar dem så.
Vad fint du skriver! Och underbar bild på er tre <3
Vad vackert du skriver om det finaste! Så träffande.
Ha en fin helg.
Kram Lena
Ja visst är det tur Louise!
Sinta, det är dock ingen bild på mig och mina barn. Utan det är en familjefotografering jag gjort i våras.
Visst är det så! Jag kan stanna upp mitt i vardagsröran hemma hos oss och bara ta in hur fina de är. Trots att de är 16 och 17 år.. Tror (och hoppas) aldrig att känslan försvinner. Kram
Visst är de en gåva de små glinen! Underbar bild på dina vänner som osså råkar vara min Mettes vänner sen dagis ;)
Skicka en kommentar