Jag vet inte om man får säga så. För Jante.
Men jag gör långfinger åt honom i denna frågan. För det mesta.
För allt som oftast känner jag mig som en bra och lyckad mamma.
En närvarande mamma, utan dåligt samvete.
En mamma som sätter gränser och inte stoppar huvet i sanden vid konflikter.
Som visar mycket kärlek.
För det mesta känner jag mig så.
Som en bra mamma.
Men så ibland dyker dom upp.
Känslorna av misslyckande.
Sådana som biter sig fast och som inte riktigt vill släppa taget.
Dagar som denna.
Det är sådana dagar jag drar med mig kameran på lunchrasten.
Lägger mig platt på marken bredvid höstens sista fröställningar.
Bredvid vackra men förrädiska flugsvampar.
Dom som luktar skunk när man kommer för nära med näsan.
Som att varna för fara liksom.
För stunden där i vertikalläge och fokus på annat gör gott.
Som yoga och meditation.
Jag går därifrån med lättat hjärta.
Med mer luft i lungorna och harmoni ut i fingertopparna.
3 kommentarer:
Vad skönt att du har hittat ett sätt att hitta lugnet i sådana situationer. För det är ju det som är avgörande, hur man hanterar dessa dagar, för dagarna har vi alla. Stor kram!
Såna stunder har vi nog alla. En tröst är att tänka att man gjorde så gott man kunde. Just då.
Fantastiska bilder mitt i allt hjärtknip! <3
Kram Lena
Alltså han, den där Jante, han har en sanslös förmåga att komma objuden i tid och otid. Och passar man sig inte så bänkar han sig ett tag. Det gäller att vara på sin vakt så att man kan sparka ut honom på en gång. Hoppas han är ute imorgon!!! Kramar så länge!
Skicka en kommentar