Sen fem år tillbaka, har vi varit i kyrkan varje Alla Helgons Dag.
Det här året får vi inte ihop det just imorgon och därför åkte vi dit idag, hela familjen.
Alla är välkomna att gå in och tända ljus vid altaret, sitta ner i stund och lyssna på vacker musik. Jag både älskar och hatar det. Men mest älskar jag det förstås. Det är så jobbigt att tänka på och sörja de man förlorat, men samtidigt ger det en sådan inre frid. Och ett sådant lugn.
Dom sista åren har jag känt att jag skulle kunna lägga mig där framme nedanför ljusen och altaret. Ligga och titta upp i taket. Ligga där i flera timmar. Det känns så skönt i själen även om tårarna rinner och sorgen gör sig särskilt påmind. Fridfullt.
Eller så fridfullt det kan bli med två barn. Tack och lov serveras det fika innanför dörrarna och en kaka var till barnen, gav oss frid ett tag.
Sen kom I på att han var törstig. Han smög tyst ner längs hela altargången bort till värdinnorna för att be om lite saft. Kom tillbaka och drack upp det, för att lika duktigt smyga tillbaks igen och lämna tillbaka den tomma pappersmuggen. En vinstlott visade det sig vara. Vi hörde hur ena värdinnan frågade om han ville ha en kaka till och det ville han förstås. Kom nöjt tillbaka med en kanelgiffel och ännu en syltkaka.
Det är trots sådant som gör att sorg är lättare att bära. Och att dom små finns i våra liv. All kärlek till våra små
1 kommentar:
du skriver så fint och gripande! och visst var denna helg en sådan helg man minns de små man förlorat, och jag känner igen det där med att de barn man har i livet ger en kraft. Kram!
Skicka en kommentar