Redan i torsdags kände jag av det.
Höstlovsveckan närmade sig sitt slut och det hade inte alls blivit så mycket mystid med sonen som jag tänkt mig. Riktigt dåligt samvete fick jag när vi blev "inbjudna" på lekplatsdejt med de gamla dagiskompisarna och jag fick tacka nej för att jag skulle städa!? Hur roligt är det?
Men jag behövde verkligen, verkligen röja (kunde av olika skäl inte vänta tills dagen därpå) och dessutom hade jag redan lagt E i spjälsängen för sin eftermiddagstur.
Idag sköljde det över mig igen. Samvetet. Det dåliga.
Hade planerat att gå till Kyrkans Hus med barnen - i vanlig ordning mest för I´s skull, så att han kunde leka med sina gamla vänner.
Men E´s humör har inte varit att leka med idag. Hon har varit mer eller mindre skrikarg hela förmiddagen och jag har inte vetat om det berott på förkylning, tänder eller att hon varit trött efter helgens alla happenings. Troligtvis av det sistnämda. För efter en sen och lång eftermiddagslur har hon varit på strålande humör! Dock vaknade hon efter det öppna husets stäningsdags....
Jag ville inte dra iväg med henne om ifall att hon var sjuk, varken för hennes egen skull, min eller för den ev smittorisken. Men det kändes som att brorsans önskningar återigen fick stå tillbaks. Egentligen en jättedum tanke eftersom han trots allt lekt med en kompis på lekplatsen före lunch och varit übersocial hela helgen.
Dåligt samvete i onödan. Killen själv tog inte så illa upp, han var glad över att få bygga med lego tillsammans med mamma sin istället. Det var mysigt det med....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar