I kräftans tecken

Kräftans tid är kommen. Eller kanske inte egentligen. Snarare är kräftätarnas tid kommen. Under kvällspromisen ser jag en och annan skiva där kräftor och snapsar åker ner för halsarna. Rakt ner i magar som hungrar och törstar. Huvuden som några timmar senare är på pickalurven. Huvuden som har fåniga hattar på toppen och barnsliga haklappar vid halsänden.

Jag är ingen större fan av kräftor, eller skaldjur över huvudtaget. Vitt vin ska vi bara inte tala om. Smaken är det inget fel på, men min mage - aj, aj, aj. Det är sannerligen inte värt det. Så kräftskiva borde egentligen inte passa mig. Men det gör det. För det är nåt speciellt med detta fenomen. En speciell tillställning med hög mysfaktor. Trots för mycket snapsande, fula hattar och skaldjur. Allt hör till. The full monty. Jag blir sällan mätt. Men likväl gillar jag det. På något sätt.

Kvällspromenaden gör gott. Det har promenerats alldeles för lite i sommar. Jag har liksom kommit ur kurs. Luft i lugorna behövs en sådan innedag. I har kalasat på femårspartaj, medan övriga trion entrade Ilva. På jakt efter nya barnmöbler. Klämma och känna. Drömma och bedömma. Endast mindre attiraljer fick följa med hem. Som exempelvis Buddha himself. Nu står han vackert på vårt sideboard och blickar ut över vårt stora palats.


Bilderna får inte kopieras eller användas utan min tillåtelse