När livet stannar

Efter gårdagens besökta caféföredrag, skäms jag över min önskelista. Den var för all del skriven med glimten i ögat, men när jag kom hem igår hade jag bara en enda önska: Låt mig och min familj få vara friska, leva länge och få vara lyckliga!
Det är det enda som egentligen verkligen betyder nåt, allt annat i livet är bara en bonus. De flesta känner ju precis som jag, men vi behöver nån som kommer och knackar på vår rygg och påminner oss om hur bra vi har det i vår vardag - bara vi får vara tillsammans med dom vi älskar!

Den påminnelsen gav Malin Sävstam mig igår kväll. Hon började med att läsa ett stycke ur hennes bok "När livet stannar". Ett stycke som beskrev förlusten av man, två barn, bästa väninna med man och deras barn som omkom i flodvågskatastrofen i Khao Lak för snart sex år sen. Dom var ett sällskap på tio personer som åkte, men bara fyra kom hem igen - hon, hennes äldsta son och två andra.
Vilken öppning! Tårarna rann ner för kinderna - på mig, min vännina och flertalet andra i salen. Hennes berättelse om sorg eller snarare om hur man försöker hantera sin sorg efter en sådan tragedi, gav förstås flera små tårstänk mellan varven. För att sen gråta en skvätt till när hon avslutade med att visa bilder på sin man och sina barn, fina familjebilder som vi alla har därhemma på våra egna barn.

Jag kan inte, vill inte, tänka tanken på hur skört livet kan vara. Allt kan förändras på en sekund.
Däremot vill jag gärna tänka: Fy Fabian vad jag har det bra just nu! Även om sorger minst sagt har kommit och gått i mitt liv. Men jag har det så fantastiskt bra i min vardag! Njut, säger jag bara! Till mig och alla andra. Fånga dagen och var tacksam för det du har!